August
Svanström (1870-1948), en av de allra största profilerna på Våll’n genom
tiderna, var med och drev på när tidningen Nya Norrland startade 1907.
Han skrev också själv i tidningen från starten och fortsatte med det så länge
han orkade.
Första numret av NN kom ut den 5 december 1907. Redan i det nummer
som nådde läsarna den 12 december hade Svanström en braskande artikel, med
inledning på första sidan, där han jämförde utvecklingen i Ryssland och Sverige.
Han avfärdade farhågor om att den så kallade första skogsarbetarrörelsen,
Norrlands skogs- och lantarbetareförbund (som han också var med och startade),
skulle driva Sverige till revolution.
Däremot spådde han att det skulle bli revolution i Ryssland. Det
gjorde han alltså tio år före ryska revolutionen 1917.
August Svanström var en mycket flitig medarbetare i den nystartade tidningen,
som i början var ett organ för skogsarbetarna. Han skrev om stort och smått.
För precis 100 år sedan skrev han ett ”Julbrev till Nya
Norrland”. Det var säkert tänkt att publiceras före jul, men det stod inte i
tidningen förrän efter årsskiftet, närmare bestämt den 4 januari. |
 |
Mja, högt värderade Red. och ärade publikum, det är nu rätt länge sedan vi sist
träffades i N. N.:s spalter.
Vardagslivets under senaste tid särdeles anhopade släp och bekymmer äro de
visserligen ej fullt ursäktande, men förklarande skälen härför. Ej ursäktande
därför att de allra flesta av småfolkets bekymmer just hava sin rot uti de
samhällets missförhållanden, som den kära N. N. speciellt tagit till sin uppgift
att behandla och kritisera.
Varje kännbarare tryck av dessa bekymmer skulle alltså
just utgöra en den verksammaste erinran om nödvändigheten att ventilera dessa
missförhållanden uti småfolkets pålitliga och orädda organ för ens ort, för
vest-Ångermanland alltså uti N. N. Julen har nu emellertid traditionellt
tillskrivits den underbara förmågan av stormstillare, att åtminstone de på
vardagslivets yta brasande och ävlande bekymren kunna säga ett verkningsfullt:
”Tig och var stilla”! Liksom en allmän tyst överenskommelse stannar plötsligt
den dagliga ”hetsen” och striden för en hastigt svinnande stund, varunder en var
i sin stad söker inbilla sig själv och andra, att man har det tänkbarast möjligt
flott och bra, endast har att befatta sig med bästa förplägning och glada
förströelser. Till följd det nuvarande ”renässans”-samhällets starkt kuperade
plan räcker för det stora flertalet detta höjande till skyarna hälsosamt länge.
Hälsosamt för att den korta lyckodrömmen ovillkorligen bör mana till
jämförelser! Jämförelser mellan dem, för vilka livet utgör en enda rad av helger
och dem, som endast med artificiella medel någon enda gång skola inbilla sig ha
en sådan.
Julen i vår ort synes ej i någon nämnvärd mån avvikit från den gamla trallen.
Åtminstone hava så ”gamla” sedvänjor som den nationella julfylleakten av ett
rätt stort antal synts på ett demonstrativt sätt hållas i helgd. Att
vest-Ångermanländigarna, som i fråga om alla andra moderna åskådningar och
strävanden, stå så långt efter sin tid finna denna kult vara enbart all right
utgör ju naturligtvis ingen anledning till förvåning.
Huru länge, kära N.N., skall du månne få basuna ut nödvändigheten av att
arbetarna skola frångå det speciellt för deras klass så mångsidigt farliga och
demoraliserande rusdrycksbruket, som mycket säkrare än den omdebatterade
”mullbänken” sätter fast underklassmärket på sin dyrkare? Som synes, blir det
länge nog, ty nu kan ingen längre undskylla sig med att inte från såväl
speciellt nykterhetsfolk som för övrigt främjande av arbetareklassens
uppryckande av depression hava hört sig förläggas den för klassens frigörelse
oundgängligen nödvändiga åtgärden att inhibera supandet. Nej, de veta det nog
också alla, men de synes göra sig en ära uti att förhärda sig, det synes öka
”njutningen” att veta sig trotsa de välmenta råden från kamrater, som inseende
nykterhetssakens sociala betydelse, slagit om på annan bog. Men tröttna icke
energiska N. N., tala om för dem, omutligt och ideligen, vilka istadiga
klassåsnor i de i all sin manhaftighet äro, huru de ej allenast underminera sig
själva genom framhärdandet uti anammandet från kapitalistklassen räckta
sakrament utan även att de därigenom hjälpa till att hämma våra, de övrigas,
strävanden att få upp stormstegarna på krönen av orättfärdighetens väldiga
borgar.
Att N. N. i detta såväl som i andra hänseenden skall giva dem, det vederbör,
skäppan full är min vissa förhoppning. Det nya året är valår, och det första
valår i vårt land, då arbetarklassen i gemen får vara med. Då gäller det för
vårt kära partiorgan att rycka, slita och dra i de sömninga
vest-Ångermanländigarna. (Det behövs så visst lite varstans”! Red.) för att få
dem till valurnorna och få dem att rösta med det egna partiet. Ja, med
den såväl som med övriga uppgifter vet nog N. N., huru det skall ställas, men vi
partikamrater hava nu att räcka varandra handen på att stånda det ärligen bi
i såväl ena som andra hänseendet. Till en början ”tumma” vi väl på att
skaffa minst 10 nya prenumeranter vardera, det är inte mycket, men det drar…
Tillönskande alla partikamrater ett i allo gott nytt år, uttrycker jag härjämte
försäkran om att snart återkomma.
Aug. Svanström
|