August Svanström (1870-1948), en av de allra största profilerna på Våll’n genom tiderna, var med och drev på när tidningen Nya Norrland startade 1907. Han skrev också själv i tidningen från starten och fortsatte med det så länge han orkade.
   Första numret av NN kom ut den 5 december 1907. Redan i det nummer som nådde läsarna den 12 december hade Svanström en braskande artikel, med inledning på första sidan, där han jämförde utvecklingen i Ryssland och Sverige. Han avfärdade farhågor om att den så kallade första skogsarbetarrörelsen, Norrlands skogs- och lantarbetareförbund (som han också var med och startade), skulle driva Sverige till revolution.
   Däremot spådde han att det skulle bli revolution i Ryssland. Det gjorde han alltså tio år före ryska revolutionen 1917.
  
August Svanström var en mycket flitig medarbetare i den nystartade tidningen, som i början var ett organ för skogsarbetarna. Han skrev om stort och smått.
    För precis 100 år sedan skrev han ett ”Julbrev till Nya Norrland”. Det var säkert tänkt att publiceras före jul, men det stod inte i tidningen förrän efter årsskiftet, närmare bestämt den 4 januari.

Orsaken var nog att NN då inte var dagstidning utan kom ut en eller två gånger i veckan (det fanns både en halvvecko- och en veckoupplaga). Svanström hade kanske missat pressläggningen. Eller så hade det trasslat med postgången från Våll’n.
     Sånt händer, nu som då.
                                                                                                                                                          
                                                                                                                        –  ’n Hanns-Olov
Fotnot: Mer om August Svanström står att läsa i boken ”Raka vägen till Våll’n”.

* * *

Julbrev

till NYA NORRLAND

     Mja, högt värderade Red. och ärade publikum, det är nu rätt länge sedan vi sist träffades i N. N.:s spalter.
     Vardagslivets under senaste tid särdeles anhopade släp och bekymmer äro de visserligen ej fullt ursäktande, men förklarande skälen härför. Ej ursäktande därför att de allra flesta av småfolkets bekymmer just hava sin rot uti de samhällets missförhållanden, som den kära N. N. speciellt tagit till sin uppgift att behandla och kritisera.
     Varje kännbarare tryck av dessa bekymmer skulle alltså just utgöra en den verksammaste erinran om nödvändigheten att ventilera dessa missförhållanden uti småfolkets pålitliga och orädda organ för ens ort, för vest-Ångermanland alltså uti N. N. Julen har nu emellertid traditionellt tillskrivits den underbara förmågan av stormstillare, att åtminstone de på vardagslivets yta brasande och ävlande bekymren kunna säga ett verkningsfullt: ”Tig och var stilla”! Liksom en allmän tyst överenskommelse stannar plötsligt den dagliga ”hetsen” och striden för en hastigt svinnande stund, varunder en var i sin stad söker inbilla sig själv och andra, att man har det tänkbarast möjligt flott och bra, endast har att befatta sig med bästa förplägning och glada förströelser. Till följd det nuvarande ”renässans”-samhällets starkt kuperade plan räcker för det stora flertalet detta höjande till skyarna hälsosamt länge. Hälsosamt för att den korta lyckodrömmen ovillkorligen bör mana till jämförelser! Jämförelser mellan dem, för vilka livet utgör en enda rad av helger och dem, som endast med artificiella medel någon enda gång skola inbilla sig ha en sådan.

Julen i vår ort synes ej i någon nämnvärd mån avvikit från den gamla trallen. Åtminstone hava så ”gamla” sedvänjor som den nationella julfylleakten av ett rätt stort antal synts på ett demonstrativt sätt hållas i helgd. Att vest-Ångermanländigarna, som i fråga om alla andra moderna åskådningar och strävanden, stå så långt efter sin tid finna denna kult vara enbart all right utgör ju naturligtvis ingen anledning till förvåning.
     Huru länge, kära N.N., skall du månne få basuna ut nödvändigheten av att arbetarna skola frångå det speciellt för deras klass så mångsidigt farliga och demoraliserande rusdrycksbruket, som mycket säkrare än den omdebatterade ”mullbänken” sätter fast underklassmärket på sin dyrkare? Som synes, blir det länge nog, ty nu kan ingen längre undskylla sig med att inte från såväl speciellt nykterhetsfolk som för övrigt främjande av arbetareklassens uppryckande av depression hava hört sig förläggas den för klassens frigörelse oundgängligen nödvändiga åtgärden att inhibera supandet. Nej, de veta det nog också alla, men de synes göra sig en ära uti att förhärda sig, det synes öka ”njutningen” att veta sig trotsa de välmenta råden från kamrater, som inseende nykterhetssakens sociala betydelse, slagit om på annan bog. Men tröttna icke energiska N. N., tala om för dem, omutligt och ideligen, vilka istadiga klassåsnor i de i all sin manhaftighet äro, huru de ej allenast underminera sig själva genom framhärdandet uti anammandet från kapitalistklassen räckta sakrament utan även att de därigenom hjälpa till att hämma våra, de övrigas, strävanden att få upp stormstegarna på krönen av orättfärdighetens väldiga borgar.

Att N. N. i detta såväl som i andra hänseenden skall giva dem, det vederbör, skäppan full är min vissa förhoppning. Det nya året är valår, och det första valår i vårt land, då arbetarklassen i gemen får vara med. Då gäller det för vårt kära partiorgan att rycka, slita och dra i de sömninga vest-Ångermanländigarna. (Det behövs så visst lite varstans”! Red.) för att få dem till valurnorna och få dem att rösta med det egna partiet. Ja, med den såväl som med övriga uppgifter vet nog N. N., huru det skall ställas, men vi partikamrater hava nu att räcka varandra handen på att stånda det ärligen bi i såväl ena som andra hänseendet. Till en början ”tumma” vi väl på att skaffa minst 10 nya prenumeranter vardera, det är inte mycket, men det drar…
     Tillönskande alla partikamrater ett i allo gott nytt år, uttrycker jag härjämte försäkran om att snart återkomma.

                                                                                                         Aug. Svanström