Och björnrackarn stöp

Text: ’n Hanns-Olov

 
HÖSTEN 1955 inträffade en sensation på Våll’n, eller i varje fall nära byn. En björn fälldes under älgjakten. Det var första gången på 1900-talet, och det har inte heller upprepats sedan dess.


NUMERA HÄNDER det ju att björnar lämnar spår efter sig i skogarna kring byn. Naturen tycks ha börjat ta igen vad den har förlorat de senaste hundra åren. Det är inte länge sedan björnspår påträffades så nära byn som ”väst i Adolf Myrholms”, där Erling Myrholm bor ensam i dag.

      För några årtionden sedan, när det till och med var ovanligt med älgspår, skulle redan detta ha varit en sensation. Undra då på vilken skräll det blev när en stor björnhanne fälldes nära byn. Skrällen gav eko åtminstone i hela Ångermanland och skildrades stort uppslaget i lokaltidningarna. På Våll’n ekar det än.

      Händelsen inträffade nära Lillvattenbodarna, en gammal fäbod dit det ju numera går att ta sig med bil. Ett jaktlag med Karl Svensson som ledare befann sig i området för att jag älg.
      Vid 15-tiden en tisdag i september fick en av jägarna, Gösta Eriksson, ’n Gösta i Jonas-Eriks, höra hur hans hund satte igång ett drev i riktning mot den plats där han satt på pass. Han trodde förstås att det var en älg. Men det var det inte.


Björnskytten Gösta Eriksson när det begav sig.


PLÖTSLIGT KOM en luden bjässe rusande genom snåren
. Jädrar anåda, var det inte… jo, har man sett på… en björnrackare!
      Vänta in rätt ögonblick. Upp med geväret. Pang!
      Enligt vad Nya Norrland berättade någon dag senare stöp bamsen redan för första skottet men försökte resa sig efter några sekunder. Därför hade det fått bli ett skott till. Då blev den rackarn liggande. Död som en sten.
     
Båda skotten hade tagit i bogen. Fullträff. Jo, ’n Gösta var en van och säker skytt. Han var 29 år och hade jagat i många år.
      Fast nog blev han väl lite småfrossig efteråt, det kan man i alla fall tänka sig. Bössan var nämligen inte riktigt att lita på. Det påstod i alla fall jaktkamraterna när de dramatiserade saken för tidningarna. Flera gånger hade det hänt att bössan hade klickat.
      Men den här gången, när det verkligen behövdes, då fungerade den tack och lov.

KAMRATERNA I JAKTLAGET fick så småningom veta vad som hade hänt och uppsökte platsen för dramat i sällskap med skytten. De gjorde stora ögon, mätte och måttade: två meter mellan ramarna, 1,80 hög och säkert minst 150 kg. Nog var det en bjässe.
      Kroppen styckades på plats och sedan tog sig tre av jaktkamraterna, Oskar Granqvist, Ivar Karlsson och Tore Pettersson, tillbaka till byn med skinnet och köttet.
      Vilken sensation!
      Skinnet förevisades på Oskar Granqvists gård. Det blev rena folkvandringen dit. Jo, jag var där, liksom en skara andra nyfikna småpojkar.


Vilken rackarns bjässe. Här beskådas skinnet av den skjutna björnhannen av fr v Sven Sjöberg, Ove Rohlén, Bernt Berglund och Yngve Rohlén. Hukande bakom 'n Yngve döljer sig ingen mindre än artikelförfattaren.


MÅNGA I BYN köpte smakbitar av köttet. Jag kan fortfarande minnas hur det smakade. Gott? För all del, men fett och sött.
      Enligt lokaltidningarna höll sig ’n Gösta själv borta från uppståndelsen. Han stannade kvar i skogen medan kamraterna visade upp bytet. Det kunde ju komma någon älg genom snåren också.
      Hur ’n Gösta själv mindes händelsen 40 år efteråt kan man läsa här (Björnjakt i Junsele 1955).
      Någon fler björn har som sagt inte fällts på Våll’n efter denna dramatik för ett halvt sekel sedan, och någon fler björn har det inte heller blivit för ’n Gösta. Däremot har en annan bybo, Knut Granquist, fällt en björn när han var med och jagade på jämtländska marker.
      Det var förstås också en stor händelse, men kanske ingen överraskning. ’n Knut har gott påbrå när det gäller björnjakt. Hans farfarsfar var den legendariske Björn-Johan, som sköt så många björnar att han själv nästan inte kunde räkna dem alla.

  BJÖRN-JOHAN HETTE egentligen Johan Johansson (1831-1908) och var född i Hocksjö, Bodum. Han tog sig namnet Granqvist efter byanamnet Granåsen, på andra sidan länsgränsen. Dit flyttade han med sin familj från ett nybygge i Tjärn och bodde där till sin död.
      Det går nästan lika många björnhistorier, den ena mer fantastisk än den andra, om Björn-Johan som det går älghistorier om hans kusin Erik Olof Älg.
      Hur många björnar Björn-Johan fällde med sin lodbössa (mynningsladdare) eller stack till döds med sitt spjut finns det åtminstone två olika uppgifter om. 18 eller 19? 
    
Det tycks vara frågan.
      Enligt boken ”Granåsen i ord och bild” var det 19. Den uppgiften kommer från Björn-Johans son Adolf Granqvist, farfar till Knut Granquist.
      Författaren Helmer Grundström (1904-86), bördig från Svanabyn, hade en annan uppfattning. 1935 gjorde han ett grävande reportage i Junsele med omnejd för att söka efter förebilderna till Björn-Salmon i Pelle Molins berättelse ”En ringdans medan mor väntar”.  Björn-Johan anses ha varit en av två förebilder till Björn-Salmon.
      Reportaget publicerades i tidningen Vecko-Journalen. Där står det att Björn-Johan fällde 18 björnar.  Det får väl sägas vara gott nog.

 


Denna sida skapades av Junselevallens byalag 040125. Senast uppdaterad 040126.