En skrivkarl och hans skrönor

Text och foto: ’n Hanns-Olov

SKRIVKARLAR HAR DET FUNNITS flera på Våll’n under tidernas lopp. Ja, även en och annan skrivkvinna. En av de senare kallade sig Skogstös under den insändarstrid som rasade länge och väl i ortstidningarna under slutet av 1940-talet. Den fejden och vem som dolde sig bakom täcknamnet lämnar vi därhän.

HÄR OCH NU ska det handla om en skrivkarl, Erik Bergvall, som också han emellanåt uppträdde förklädd i spalterna. I den nämnda insändarfejden skrev han under flera signaturer, däribland Kilroy. Just det, han var där.
   Halvtannat decennium senare kallade han sig Gregor när han skrev kåserier och historier i Nya Norrland. Den perioden uppehåller vi oss hellre vid.
   Erik Bergvall var född den 20 maj 1918 och kom att bo på Våll’n hela sitt liv, frånsett kortare utflykter till arbete på kraftverksbyggen längre norrut. Från tidiga ynglingaår var mestadels skogen hans arbetsfält, precis som för alla andra män på Våll’n i hans generation. Han högg timmer, brosslade och tog även på sig så kallade dragskiften.

ERIK VÄXTE UPP i en familj utan överflöd, för att uttrycka det försiktigt. Familjen, sex personer samtidigt, bodde ”väst på berget” ovanför nuvarande Vallencia,  i ett enda rum. Först 1934 uppfördes det hus som fortfarande står kvar, tomt sedan många år, och som i dagligt tal kallas Bergvalls. Det innehåller ett rum och kök.
   Många på Våll’n minns Eriks mamma, a’Frida. Hon var en stark personlighet med intellektuella intressen. Ännu på ålderns höst stod hon sent om kvällarna på en stol under kökslampan och läste romaner. Frans Eemil Sillanpää, den finländske Nobelpristagaren, tillhörde hennes favoriter.

ERIK GREPS OCKSÅ tidigt av läshunger. Och skrivklåda. 1937 hade han sitt första alster infört i Nya Norrland, berättade han en gång.
   Nya Norrland fick ta emot många av hans artiklar, men även Levande Livet och Lektyr, som båda trycktes i Stockholm. Den senare var på den tiden en aktad veckotidning med seriösa noveller och berättelser, fjärran från innehållet i senare tiders porrblaska med samma namn.
   Sin första skrivmaskin köpte Erik begagnad av en affärsbegåvad kamrat i byn, Artur Svensson, som i sin tur hade köpt den i Edsele. Det var en svart Smith Premier No I, en vidunderlig apparat med dubbla tangentbord, ett för stora och ett för små bokstäver. I slutet av 50-talet bytte den ägare igen, för 25 kronor. Än i dag gör den tjänst utan klander, om än inte för att knacka ned just dessa rader.
   1951 skaffade sig Erik ett modernare skrivdon, en resemaskin av märket Hermes, som därefter tjänade honom i alla skrivarår.

MÅNGA SOM HAR LÄST Eriks berättelser förvånas över hans nyanserade språk och goda språkbehandling. Själv trodde han att han hade lärt sig det under sina sex år i folkskolan, men mer troligt är nog att det hade sin grund i hans myckna läsande.
   Favoritförfattare hade han flera av. En var Alexander Dumas, mest känd för ”De tre musketörerna”. Det som fängslade hos honom var, som Erik själv uttryckte det, ”det historiska perspektivet”. En annan favorit var Albert Viksten, en tredje J R Sundström, han med alla historier om Janne Vängman.
   Erik var ungkarl upp i medelåldern och bodde kvar i stugan, Bergvalls, väst på berget. Först 1960 flyttade han därifrån. Hur det kom sig beskrev han så här:
   - Jag fick tag  i en kvinna som narrade mig hemifrån.

UNDER ETT PAR ÅR i början av 60-talet skrev han ett stort antal kåserier som publicerades i Nya Norrland under vinjetten ”Från Vilda Västra”. De har sin bakgrund i händelser på Våll’n med omnejd och innehåller minst ett korn av verklighet och sanning.
   30 år senare, 1995, samlades tio av dessa kåserier och utgavs i ett häfte. Erik fick då mycket beröm och blev uppmärksammad inte bara i alla ortens tidningar utan också på annat håll, exempelvis i tidskriften Kvällsstunden. Häftet kan fortfarande köpas i enstaka exemplar.

ÄVEN LÅNGT SENARE fortsatte Erik att skriva kåserier och berättelser, ibland med en annan motivkrets än den som förekommer i Vilda Västra. Här återger vi en kortare historia, en lättsam skröna som var publicerad i Nya Norrland den 12 maj 1971. Klicka och läs: Dreyfus-stenen vid Lillälgsjön.
   Erik Bergvall avled den 4 mars 1996, två månader innan han skulle fylla 78 år.

Erik Bergvall framför det hus där han växte upp, "Bergvalls". Bilden togs 1995.


Denna sida skapades av Junselevallens byalag 030212. Senast uppdaterad 030212.