Så var det för 50 år sen

Text: ’n Hanns-Olov


 

ÅRTALET 2007 KOMMER förstås att gå till Vållbyns historia som året då vi fick asfalterad väg. Men hur var det för 50 år sen? Vad minns vi från årtalet 1957?

     Jo, det var väl det året Våll’n fick kommunal vattenledning. Och det år då vi började ana att vi skulle gå miste om det stora pensionärshem som kommunen hade beslutat uppföra i Bäckbacken, strax ovanför Danelsboa. Där ställde vi till det för oss.

     Själv minns jag också när det slocknade ett ljus i Haralds.

 

VISST VAR DET 1957 vi fick kommunalt vatten? Rätta mej om jag har fel, men i varje fall tror jag att arbetet började då; det utfördes i flera etapper. Nolbyssa fick nog vänta ett par år till .

Tänk att det är ett halvt århundrade sedan. Det var en stor sak inte bara i byns historia utan också för oss småpojkar, som smög oss ner i de djupa nygrävda dikena på kvällarna och tyckte oss upptäcka en ny värld.

 

 

JAG MINNS OCKSÅ att Västernorrlands Allehanda gjorde ett stort reportage om saken, med en rubrik över hela sidan, en vacker formulering om Junselevallens Dag Hammarskjöld. Det var ’n Sven Hagberg. Jag tror att a’Hanna Molin hade fällt de ord som fastnade i reporterns block.

     Jag skulle kunna berätta mycket mer från den sommaren, sommaren då Våll’n fick vatten. Men det får bli en annan gång.

    Tyvärr hittar jag inte heller VA-klippet på sittande fot.

     Men när jag själv blev anställd på VA i Sollefteå 1968 fann jag ett av fotografierna som var med i reportaget.

Det visar ’n Nils Jonas (Granqvist) hemma på gården. Han står och begrundar vindställningen till brunnen, som snart hade gjort sitt.

 

1957 VAR JU OCKSÅ året då bollspärkara på Våll’n slog omvärlden med häpnad och tog sig till kvartsfinal i Lilla DM.

     Jag minns faktiskt alla tre matcherna, först de två segrarna mot Åsmons IF ((3-2) och Holmstrands AIK (5-4) och till slut förlusten mot IK Frej i Tåsjö (2-6). Det har jag berättat tidigare  i en av mina böcker om Mitt Våll’n.

 

MEN JAG MINNS också något annat från 1957. Nämligen vad jag gjorde och var jag var den 19 maj. Jag minns dessutom en replik, som jag av någon anledning har bevarat i hjärnbarken.

Den 19 maj 1957 var jag i Haralds (Granqvist), hemma hos ’n Torgny. Vi satt vid familjens radio. Det var boxning, direktsändning av EM-matchen mellan Ingemar Johansson och Henry Cooper. Oerhört spännande, förstås. Och nervöst.

 

ÅRET INNAN, närmare bestämt den 30 september 1956, hade Ingemar Johansson blivit Europamästare genom att knocka italienaren Franco Cavicchi. Den matchen minns jag faktiskt också. Den gick i Bologna. Matchen tog slut i 13:e ronden sedan Ingemar Johansson hade träffat med en höger – inte på käken, som var det vanliga, utan strax under revbenen. Cavicchi stöp som en oxe.

Jag lärde mej ett nytt ord då: solar plexus. Ingemar Johansson hade träffat Cavicchi i solar plexus.
 

MEN NU VAR DET den 19 maj 1957 och han skulle försvara sin EM-titel mot engelsmannen Henry Cooper. Den matchen gick i Sverige, närmare bestämt på Johanneshov i Stockholm. Framför en brunbetsad radio på Våll’n satt ’n Harald, ’n Torgny och jag och höll andan rond efter rond.

I femte ronden hände det: Ingemar Johansson slog en höger som ingen såg (men som syntes på bild i Expressen dagen efter).

Det bara small till. Henry Cooper rasade ihop på canvasen (det ordet hade jag också lärt mej). Domaren räknade ut honom. Vi satt förstummade vid radion.

       Det var då ’n Harald sa de där orden som jag märkligt nog aldrig har glömt:

           -  Dä ä rakt som å blås ut ä ljus …

 

MEN HUR VAR det med striden om pensionärshemmet. Jo, 1957 hade den börjat ta sig så pass att de som ser mörkt på saker och ting hade börjat ana att det inte skulle bli något pensionärshem. Två år senare fick de slutgiltigt rätt.

Men 1957 fanns det fortfarande hopp. På kommunalt håll var man inställd på att börja bygga ”instundande höst”. Våren 1958 skulle huset var klart för inflyttning.

Då skulle äntligen ’n Olle Westberg och andra i en liknande situation få sin bostadsfråga löst. ’n Olle bodde i ett fallfärdigt hus i skogen ovanför föreningshuset, ”Meckels”, och såg fram emot att få en lya i det nya pensionärshemmet. Meckels beskrevs i en tidningsartikel som att det ”torde för något hundratal år sedan ha varit beboeligt”.

 

OLIKA ALTERNATIV övervägdes för att hjälpa ’n Olle. Ett var att sätta upp en liten stuga av det slag som just skulle fraktas till ’n Abram i Antes, Abraham Andersson, nol i byn. I hans fall hade kommunen skaffat fram en gammal kiosk och byggt om den till bostad.

      Något liknande kunde tänkas för ’n Olle Westberg, men nu skulle det ju äntligen byggas ett pensionärshem och då var saken förstås klar.

Ett fint och stort bygge skulle det bli. Nio toppmoderna lägenheter. Kommunen var beredd att satsa 300 000 kronor, plus vad det kostade att köpa tomten.

 

TOMTEN JA, DET var den som utlöste bråket. Kommunen hade gjort upp med Daniel Wallin om att köpa ett stycke mark av honom i Bäckbacken. 4 000 kronor skulle han få.

     För dyrt, ansåg många på Våll’n när de hade funderat på saken ett par år efter det första beslutet och när husbygget var projekterat.

För dyrt. Men dessutom var det ingen bra tomt. Det skulle bli för tungsamt att gå upp och ner i backen för de gamle och trötte. Och ingen vidare utsikt var det heller. Hette det.
 

MAN BÖRJADE SAMLA in namn på en protestlista. Sådana listor var inte ovanliga förr i tiden. Den här listan samlade omkring 90 namn och överlämnades till kommunal-
fullmäktige. 90 namn på Våll’n? Ja, det var många, men det bodde runt 300 personer här på den tiden.

De som hade skrivit sitt namn på listan ville att kommunen skulle ändra sig och köpa en tomt nol i byn, närmare bestämt i Helgebacken ovanför Stordiket. ’n Ante söbärjä, Anders Andersson, hade en bra tomt där, tyckte de.

Den tomten var visserligen också brant men inte lika brant som Danels tomt i Bäckbacken. Dessutom skulle pensionärerna se en glimt av Betarsjön därifrån. Ja, det är länge sen, men så var det på den tiden: Betarsjön syntes från byn.

    Och så var den tomten lite billigare.
 

 

MEN VAD HÄNDE då? Jo, då meddelade ’n Danel att han helt enkelt skänkte sin mark till kommunen. Var så god. De 4 000 kronorna kunde kommunen använda för att göra pensionärshemmet och tomten trivsammare, föreslog han.

Tomten på Antes mark hade redan underkänts en gång av länsarkitekten och av den kommitté med fem personer som kommunen hade utsett för att sköta hela ärendet. Den ansågs ligga för långt från de två affärerna, Koppra och Danels, posten, kiosken, kaféet,  skolan, föreningshuset, kapellet och all annan service som fanns i sörbyn på den tiden. Tomten på Danels mark låg ju mer i centrum.

Flera av ledamöterna i kommittén var förvånade över att så många på Våll’n nu var emot att bygga på Danels. Så hade det ju inte låtit i början. En av de förvånade ledamöterna var Adolf Myrholm, en annan Nils Jacobsson. Båda tyckte att läget på Danels mark var bra.

 

FANNS DET KANSKE också vad som brukar kallas en dold agenda? Ett halvt århundrade efteråt kan man tillåta sig att misstänka det.

    Den som har läst Erik Bergvalls bok Vilda Västra vet ju att det hade förekommit liknande strider i andra frågor. Han nämner ett förslag att flytta poststationen bort från Danels hus. Ett av de skäl postmästaren fick höra var att köpman Wallin ”håll rent på svålje åll som kom dit”.


HUR DET GICK
med pensionärshemmet? Jo, precis som det kunde befaras. Frågan bordlades av kommunalfullmäktige för ny utredning.  Och på bordet blev den kvar.

 

                                                                   * * *                                    
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 070608. Senast uppdaterad 070616.