Då var det fotboll


 
Text: ’n Hanns-Olov
BOLLSPÄRKNINGA, ja. Få saker får ögonen att tindra på en vållare i någorlunda mogen ålder som fotbollsmatcherna på 1950-talet. Den historien måste förstås berättas.

DESSVÄRRE ÄR JAG knappast rätt person. Hur konstigt det än kan te sig framför spegeln var jag för ung för att vara med. Sanningen att säga var jag knappt mogen att agera Kalle Bakom (bollkalle heter det nu för tiden).
      Men ska något göras måste det ju göras. Alltså skriver jag. Notera blott att dessa rader plitas av en tioåring.
      Fast nog har jag en hel del egna hågkomster av det äventyr som gastkramade Våll’n under sju år. Så länge deltog vållara i fotbollens seriesystem. Sista året var 1961. Först tre år senare försvann Junselevallens IF för gott ur röstlängden och rullorna hos Ångermanlands fotbollförbund, ÅFF.
      Jag minns åtskilliga matcher, åtminstone från 1956 och framåt. Vissa minns jag nästan i detalj. Och jag kommer ihåg Lilla DM för Ångermanland 1957, då vållara överträffade sig själva och tog sig till kvartsfinal. Den matchen spelades mot Frej i Tåsjö. Jo, jag var där.

NÄR STARTADE alltihop? Bollspärkning förekom säkert på Våll’n redan tidigt på 1900-talet. I slutet av 1940-talet började det ske i mer ordnade former, på lägdor nedanför gammvägen mitt i byn och längre bort i nolbyn, nära den plats där fotbollsplanen fortfarande ligger.
      1948 bildades idrottsföreningen. Några år senare byggdes planen, enligt Svenska fotbollförbundets normer och med mått som var godkända för seriespel. Nu var det bara att sparka och springa.
      Hösten 1955 blev det allvar av. Då ställde Junselevallens IF upp med ett lag i Nordvästra reservlagsserien. På den tiden startade serien på hösten och slutade kring midsommar nästa år. Så var det i hela landet.
      Hur det gick första året? Jotack, alldeles utmärkt. Vållara vann serien och avancerade till Division VII Övre Ådal. Bollen var i rullning.

Den här bilden togs i mitten av 50-talet, ett av vållaras första år i seriesystemet. 
Observera att tröjorna då hade ett V på bröstet.
Stående fr v Karl-Erik Jonsson, Åke Larsson, Bror-Axel Jönsson, Sven Nilsson, Knut Granquist, Folke Jonsson. Knästående fr. v Lennart Jonsson, Gunnar Eriksson, Ragnar Henriksson, John Jönsson, HarryEriksson.

Foto: Karl-Erik Andersson.


REDAN FÖRSTA året i sjuan höll vållara på att ställa till med sensation. Åtta lag deltog i serien. De tre bästa flyttades upp i sexan påföljande år. Vållara kom fyra, med lika många poäng (16) som trean Norråkers IF men sämre målskillnad.
      I botten på tabellen det året parkerade Röåns IF och Nordantjäls IK, de två lag som låg närmast Junselevallens IF geografiskt. Denna trio kom att utkämpa många heta derbymatcher. 
      Särskilt matcherna mot tärara (Röån) var något i hästväg (nej, nej, jag syftar inte på Röåns hemmaplan, Idavallen i Tågsjöberg, som korsades av en sådan). Det vet den som har läst Nicke Sjödins skriverier. På den punkten har han rätt. Vad matchresultaten beträffar är det sämre ställt. Han påstår sig minnas att vållara en enda gång lyckades nå oavgjort, dagen efter Fjällsjömätt’nän (Fjällsjö marknad).
      Vi andra minns ju hur det förhöll sig i verkligheten, nämligen så här:

      Då Vållpojka
      spärke boll
      mot Tärara

      å va sä vinne
      vä’n sju, åtte-noll
      å spärke å
      na smälbena

      Då jävlar
      anamma
      va ä hålga

     Så sant som det är skrivet, i dikten Match’n ur boken Odôgdern (1985), av – just det, Nicke Sjödin.
      Men för all del. Tärara var inte så dåliga som storhopen tror. De tog sig upp i sexan flera gånger och lyckades hålla lågan brinnande långt efter det att den hade slocknat på Våll’n. All heder åt Röåns IF.

VÅLLARAS FORM från premiäråret i division VII stod sig hela sommaren 1957. Det var då laget tog sig till kvartsfinal i Lilla DM efter att först ha slagit ut Åsmon med 3-2 borta på Kägelvallen och därefter besegrat Holmstrands AIK hemma med 5-4
      Matchen på Kägelvallen minns jag. Det var nog en av vållaras bästa någonsin. Åsmon var inte vilket lag som helst utan hade precis vunnit sin serie överlägset. Även Holmstrand hade ett bra lag, som pendlade mellan sjuan och sexan.
      Kvartsfinalen spelades som sagt mot Frej i Tåsjö, också det ett division VI-lag. Där blev det julning, 2-6. Från den matchen minns jag bland annat att Bror-Axel Jönsson gjorde ett av vållaras mål på en bakåtspark, bicykletas, från mittlinjen.
      Vållara ställde också upp i Lilla DM en gång till, 1958, men blev då utslagna av division VI-laget Ramsele, 0-3, redan i första omgången.

NU VAR I ALLA FALL Junselevallens IF rotad i seriesystemet. Och fotbollen var rotad på Våll’n. En trogen skara supportrar stöttade laget både hemma och på bortaplan.
      För det mesta åkte spelarna och påhejarna tillsammans i en abonnerad buss till bortamatcherna; på den tiden fanns det ju på Våll’n ett bussföretag, Sixten Josefssons, som hade två stora bussar. Hemmamatcherna var en fest, något att se fram emot hela veckan. 
Särskilt spännande var det att spana in laguppställningen på anslagstavlan vid Konsum några dagar i förväg.
      Matcherna lockade inte sällan bortemot ett hundratal åskådare. Publiken var med andra ord ofta större än vid dagens division IV-matcher på Mon i Junsele.
      Den levde också med.
      - Heeja vållaraa!!! ropades det från vägkanten och från sittplatserna uppe på sandslänten - och då blev det förstås fart på stumnade ben.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 I Runes "surfande" på nätet råkade han hitta denna bild på Edseles hemsida, förmodligen från seriematchen som det rapporteras om i tidningsurklippet. Bildtexten säger att bilden är från en match 1956 mellan Edsele AIK och Junselevallens IF som slutar med Edseleseger med 4-1.
I den mycket tydliga bilden känner man väl igen Gunnar Eriksson och Folke Jonsson i Junselevallens matchdräkter med V-et på bröstet.
Edseles spelare heter enligt bildtexten Sören Johansson o Aulis Ahtiainen.

Foto: Ulf Holmgren

 

ÄVEN TRÄNINGARNA brukade dra till sig åskådare. Laget tränade två dagar i veckan, tisdagar och torsdagar. Mönstret var ett och detsamma: en halvtimmes skjutande mot det övre målet, sedan ett par timmars spel mot två mål.
      Orken behövde ingen förbättra, de flesta gick i tungt kropps-arbete och hade kondition ändå, och tekniken… nja, meningen med alltihop var ju att ha roligt.
      Inte heller taktiken besvärades väl av någon överdriven komplikation. Under de första årens seriespel, då skollärarn Karl-Erik Andersson var lagledare, hördes ibland kommandorop på värmländska:
      - Krôss, pôjker!
      Det betydde att den som hade bollen skulle slå den tvärs över planen, till andra kanten, en så kallad crossboll. Ibland efterlevdes nog kommandoropet, men för det mesta fick både taktiken och tekniken bli som den blev.
      En sommar hände det visst att en så kallad kommuntränare kom till Våll’n och försökte lära ut lite teknik. Resultat?
      - Åt bott’n som ’n sônksten! konstaterade en av de mest tekniska spelarna, Åke Larsson.
      Ett par vintrar försökte man sig på att träna inomhus i skolan eller föreningshuset, men inte heller det var något för vållara.

DET MESTA BEFANN sig långt från dagens pengastinna fotboll. Omklädningsrum? Nja, hemmalaget klädde om i en vedbod på andra sidan landsvägen. Bortalaget fick hålla till godo med ett annat utrymme, lagårsport’n,  i samma länga. Ingen hördes klaga.
      Inte förrän de sista åren uppfördes en omklädningslokal i skogen bakom ena målet, men den blev aldrig mer än ett skal. Rinnande vatten fanns så småningom tillgängligt i en ståndare vid mittlinjen intill landsvägen. Där gick det att skölja bort sitt anletes svett.
      Men vackra dräkter hade laget, blå tröjor och vita byxor, och en plastbehandlad matchboll som varken Erik Molinder, Elling Blom eller någon annan domare klagade på. Ett par kronor i inträde från var och en i publiken inbringade en dusör till omkostnaderna, men oftast gick nog matcherna med ekonomisk förlust.
      Så var det exempelvis i segermatchen mot Holmstrand i Lilla DM 1957, då 145 kronor i intäkter vägde lätt mot 216 kronor i utgifter. Det blev att skjuta till ur kassan, eller fickan.
      Så rullade det på, från match till match. Ibland var det upp, ibland ned. Andra året i division VII blev det mest ned. Det var 1957-58, det år då seriesystemet gjordes om. Serien inleddes på hösten 1957 och avslutades först ett år senare. Den omfattade alltså två höstsäsonger och en vårsäsong. Lagen möttes tre gånger.
      Denna mammutserie (det är så den kallas) tog på krafterna för vållara. Det blev en jumboplats, med ynka tio poäng på 15 matcher (seger gav på den tiden två poäng).
      Bättre gick det året därefter. Ja, efter den svaga insatsen 1958 var vållara plötsligt i storform 1959. Det spelåret rymde så mycket dramatik att berättelsen får svälla och bli lite mer utförlig.


JUNSELEVALLENS IF ledde serien efter vårsäsongen och fortsatte att vinna även på hösten. I första höstmatchen blev det seger mot Rossön med 5-2. Det verkade med andra ord lovande. Vållara började känna sig som seriesegrare.
      Efter vårsäsongen låg Nordantjäl näst sist, medan nykomlingen Tåsjö sladdade som trea från slutet. De två möttes i första höstom-gången. Tåsjö utklassade då Nordantjäl med 6-1.
      Men sedan hände det saker. Både Tåsjö och Nordantjäl började klättra i tabellen. Nordantjäl slog vållara med 6-3 hemma på Idrottsparken, samtidigt som Tåsjö vann borta över grannen Brattbäcken med 4-0.
      Signaturen Weman i Västernorrlands Allehanda, en skribent av Guds nåde, anade vartåt det lutade. Han började peka ut Nordantjäl som seriesegrare. Det kom harm åstad vid borden på Evas kafé. Inte många på Våll’n höll sig med VA, men a’Eva på kaféä gjorde det.
      VA bevakade småserierna mycket bättre än Nya Norrland och Wemans onsdagskrönika ”Västra just nu” var oslagbar.
      Den 16 augusti vann vållara hemma över Tåsjö med 6-3. Följande söndag blev det bortaseger: 4-1 mot Brattbäcken.
      Så här såg tabellen då ut i toppen:
 

Junselevallen              8  5  1  2  28-19  11
Tåsjö                         8  4  2  2  30-18  10
Nordantjäl                 8  4  1  3  32-24    9

   I nästa match, som var den näst sista, befäste vållara sin position genom att besegra Svedje hemma med 4-0.
      Saken föreföll därmed klar inför sista omgången, då Junselevallens IF och Nordantjäls IK skulle mötas i en ren seriefinal. På Våll’n.
      Tåsjö skulle i sin slutmatch möta Brattbäcken hemma. Brattbäcken låg sist. Nog borde det bli en enkel sak för tåsjöa.
      Två lag skulle flyttas upp i sexan. Ett av dem borde rimligen bli Junselevallen. Det enda som kunde hindra det var en brakförlust mot Nordantjäl.

VEM TRODDE DET? Ingen på Evas kafé i alla fall. Däremot Weman. Han vidhöll att Nordantjäl låg närmast till att vinna serien och retade vållara med att ”på söndag vinner Nordantjäl utan större tvekan över  Junselevallen”.
      I sin krönika den 1 september fyllde han på med att Nordantjäl ”bara behöver vinna över Junselevallen nu till söndag, och det gör de, nordantjälarna”.
      Jämarns Weman!
      Hur gick det? Seriefinalen mot Nordantjäl samlade storpublik på Våll’n, över 200 personer. De fick bevittna en sorglig historia. Vållara hade inte en chans. Nordantjäl vann med 7-1.  Samtidigt lyckades Brattbäcken få oavgjort mot Tåsjö, 3-3.
      Den som glänste mest i Nordantjäl var, som Weman skrev i sitt referat, ”en ung nykomling” vid namn Sören Isaksson. Något år senare spelade han division IV-fotboll i Junsele, sedan division III-fotboll i Sollefteå. Därefter blev det Allsvenskan under många år, först i Sandviken, sedan i GIF Sundsvall. Så kan det gå.

NORDANTJÄL VANN serien före Tåsjö, tack vare bättre målskillnad. Vållara kom trea. Alla tre landade på 13 poäng.
      Men därmed var historien inte slut. Redan före sista matchen upptäckte vållaras lagkapten Bror-Axel Jönsson att Nordantjäl hade använt en spelare, Lars-Göran Olsson, som på våren hade spelat med Rossön i samma serie. Det var förbjudet. På Junselevallens IF:s vägnar skickade ’n Bror-Axel in en protest till Ångermanlands fotbollförbund. Rossöns IF gjorde likadant.
      Följden blev att Nordantjäl gick miste om sina poäng från matcherna mot Våll’n och Rossön. Och fick stanna kvar i division VII. Vållara flyttades upp i sexan tillsammans med Tåsjö.
      Så kom det sig att Junselevallens IF 1960 fick spela i Division VI Övre Central, lagets enda besök i sexan. Spännande förstås, men det gick inget vidare. Besöket slutade med en jumboplats (två poäng på 12 matcher).


DENNA ENDA VISIT i division VI tog musten ur några spelare, som nu också hade börjat bli lite till åren. Inför säsongen 1961, då vållara placerades i Division VII Mellersta Ådal tillsammans med Edsele AIK och fyra reservlag, uppstod problem med att fylla laget.
      Flera veteraner avstod från att spela under våren. Suveräne målvakten Ragnar Henriksson, bäst på plan, och ett par till ställde upp igen under hösten så att laget ändå kunde fullfölja serien. Totalt skrapade vållara ihop fyra poäng på tio matcher och hamnade näst sist i tabellen.
      Därmed hade Junselevallens IF också gjort sitt i seriesystemet.
      Sammanlagt avverkade vållara 69 seriematcher under de sju åren. 35 av dem ägde rum på Våll’n. Om man lägger till minst ett dussin så kallade vänskapsmatcher blir slutsatsen att det spelades omkring 50 matcher på Junselevallens fotbollsplan innan äventyret nådde vägs ände.
      Riktigt slut blev det inte förrän under andra hälften av 60-talet, efter ett antal matcher med yngre förmågor i en korpserie i Junsele. Sedan murknade målen och planen förföll. Vid mitten av 70-talet övertog byalaget omklädningsbyggnaden, rev den och återanvände bräderna i Vallencia.

Nu finns det mål och hörnstolpar på fotbollsplanen igen. 
Som synes går det att ägna sig åt bollspärkning där. 
På med skorna!
                                                                               Foto: ´n Hanns-Olov.


NU HAR DET blivit ett nytt årtusende och nya mål pryder Junselevallens fotbollsplan, mindre än de gamla. Planen är också kortare än fordom. Men gräset klipps och nog går det att ägna sig åt bollspärkning där om man har lust och ork.
      Vilket härmed intygas.

 

Se urklipp om Sven Jönsson. Vallens "största" fotbollsspelare.
 
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 031219. Senast uppdaterad 090413.