|
DET
VAR ÅR 1907 och jag var 12 år. En
av de sista dagarna i april kom Vallnäs-Jonke till vår by. Han var ute
efter att skaffa folk till bäckflottningen i Ruskån för året. Vallnäs-Jonke
var ingen vanlig vem som helst. Han var stortimmerdrivare och så var han
flottarbas på vårarna. Hela de långa vintrarna låg han långt långt
inne i de djupaste skogarna i en gammal och dragig timmerkoja. Han hade många
hästar och mycket lejt folk och så hade han själv nio söner i bästa
åldern. Och de avverkade timmer och virke i massor som sedan forslades
ned till bäckar och vattendrag.
Om vårarna var han som sagt flottarbas i bäckflottningar.
Och där kan man säga att han faktiskt hade gjort sig riktigt omtyckt av
alla parter.
DEN HÄR DAGEN i april minns jag honom så väl hur han stod där på vår
gård, med en kantsliten slokhatt på huvudet, grå busarong med tydliga märken
på vänstra axeln där dragsaxen brukade hänga, blötkängor på fötterna
och tjocka lappade vadmalsbyxor, som hölls uppe med en vanlig töm runt
omkring midjan.
Han talade mustigt och kryddstarkt, med humoristiska
inpass och svordomar här och där som lekande rullade mullrande bort som
avlägsen åska i sommarvärmen. Hans slitna mustasch rörde sig upp och
ned i hans soltorkade ansikte då han pratade. Men som sagt, han var ingen
vanlig vem som helst, han var Vallnäs-Jonke.
NÄR PAPPA REDAN HADE antecknat sig och Jonke talade om att han behövde nästan
hur många man som helst, då passade pappa på att fråga honom om även
jag kanske kunde få komma med.
- Jaa, svarade Jonke, vi kan ju ta in både gamla och
unga. De gamla kan ju få vara med för att de varit goda flottare en gång
och de unga ska väl bli. Så vi säger att han får vara med.
Jag blev så glad som endast den kan bli som är
tolv år och för första gången i sitt liv ska få vara med i en riktig
bäckflottning.
Följande dagar gick jag bara och drömde om hur en
riktig flottare borde se ut, och jag hoppades att jag verkligen såg ut
som på riktigt. Mustascher saknade jag, men blötkängorna, slokhatten,
byxorna och tömmen kring midjan provade jag många många gånger.
EN VACKER SOLSKENSDAG i mitten av maj stod Vallnäs-Jonke åter på vår gård.
Han sa nu att allihop som antecknats förra gången skulle infinna sig vid
dammet till Smôlevattensjön på torsdagsmorgonen. Det här var på
tisdag och vi hade omkring två mil att gå så det blev att rusta väldigt
fort den här gången. Och på onsdag vid elvatiden bar det i väg.
Första milen fram till Tjälen gick på hedland och där
var vägen mycket jämn och fin. Vi var kanske ett 20-tal man som startade
från vår by och alla gick vi till fots då andra fortskaffningsmedel
inte var till för menige man på den tiden. Jag höll mig i närheten av
pappa och de äldre, men de andra ungdomarna gick fortare och ifrån oss.
Jag minns att Olof Petter Öfverlund, en omkring 50-årig
karl, sade att i längden skulle vi nog ändå vinna på dem. Och då vi
kom fram till Stuguvattentjälen hann vi också verkligen i kapp dem. De
hade redan druckit kaffe och satt nu och spelade kort. Vi blev bjudna på
kaffe av ”a Mina på Tjårn” och där på gården vilade vi också en
god stund.
Sedan vi vilat fortsatte vi och nu blev väglaget
mycket dåligt, med kärr och myrmarker där vi fick gå på spänger och
kavelbroar, strida bäckar där vi måste hoppa på stenar för att komma
över. Men vid sextiden på kvällen var vi framme.
JAG MINNS SÅ VÄL den där gången då vi kom fram, hur jag hade en nästan
vördnadsfull känsla inför allt detta ouppnåeligt vidunderliga som nu låg
bara några meter framför mig och runt omkring. Doften av kåda,
myrstackar, timmer, dammvatten och bark slog emot mig med en sådan kraft
att jag kände mig nästan vimmelkantig.
Och där på andra sidan dammen, på en liten höjd,
stod den gamla flottarkojan. Det ringlade blå rök från räppen och jag
kände tydligt doften av stekt amerikanskt fläsk. Jag stannade ensam kvar
på dammen. De andra gick upp mot kojan. Det var vårkväll och svalt i
luften och jag hörde orrspel från någon myr långt borta.
Ovanför dammen stod vattnet högt, ända upp mot
dammkanten, och gick långt innanför ledarmarna och in i skogen där
gammalt barr, stickor, pinnar och gräs låg och flöt som en matta över
tallstammarna ovanpå vattnet och såg ut som fast mark. Nedanför dammen
i en vattengrop låg ett hundratal mycket långa, smala och avkvistade
granstammar. De skulle apteras till båtshakeskaft åt flottarna.
Jag tittade ned i vattnet ovanför dammen och såg en gädda
som rörde sig sakta nere på djupet med utspärrade framfenor och i en
vik vid vattenbrynet till höger låg flera grodor och gäspade. Det blåste
en sval vind från sjön mot dammen och fullt av barkat virke låg där
och gungade och tryckte emot. Och så långt jag kunde se uppåt sjön låg
timmer och åter timmer.
Dammen hade två slussar. Den ena pekade rakt ut i en
stenig bäckfåra och den andra fortsatte i en v-formad träränna som var
byggd av grova timmerstockar och som sträckte sig nedefter bäcken så långt
jag kunde se.
UTANFÖR KOJAN STOD pappa och några andra karlar och de flesta hade redan
varit nere vid gropen och hämtat hakskaft. Jag gick också ned till
gropen så småningom och valde ut ett lämpligt skaft och sen gick jag
upp till de andra vid kojan. Där var alla liggplatser upptagna för länge
sen. Hela vårt sällskap beslöt därför att gå upp mot bergkanten där
det fanns torrtallar och där tända nyingar och ordna nattläger ute
under bar himmel.
Jag minns inte att jag frös något den där natten,
men då vi gick därifrån på morgonen knastrade isen under våra fötter
och sköt upp som skärvor vid myrkanterna där vi trampade igenom, så
det hade nog varit ganska kallt. Det var dock mitten av maj och snön låg
ännu kvar i skuggiga nordsluttningar.
Då vi kom fram till dammen igen var där full rörelse
och liv. Vallnäs-Jonke var redan där och farten var högt uppdriven. Nu
var han den verklige flottaren med färg. Han snodde sin slokhatt ideligen
runt runt, ropade, gormade, skämtade, svor och kommenderade. Han talade
om att om någon saknade proviant så fanns fläsk, bröd, kaffe och
socker på Kärmsjömon. Och dit var det bara sex kilometer. Dessutom
skulle en ärtsoppskokerska ambulera upp och ned efter bäcken och sälja
ärtsoppa och kaffe. Betalning kunde man avräkna vid slutlikviden, sade
han.
Sedan ropade han upp oss alla efter en lista och vi
fick ställa oss i en klunga utanför kojan. Vi var väl kanske ett 50-tal
samlade och jag tyckte att allt var så spännande så jag trodde inte det
var sant. Några man saknades enligt hans lista, men då var det någon
som visste att de redan gått till Kärmsjömon för att proviantera.
JONKE FRÅGADE OM DET fanns några som helst önskade få arbeta
tillsammans och dela gemensam matsäck eller av andra orsaker. Då bad
pappa att jag skulle få arbeta i närheten av honom. Jonke lovade att han
skulle göra så gott han kunde för allihop.
Jag hade ju aldrig tänkt mig att Jonke skulle visa någon
hänsyn i sådana fall och då han nu gjorde detta måste jag ju erkänna
att han liksom förlorade en del av sin flottarefärg i mina ögon. Även
han steg ned och blev en människa bland oss andra. Men detta mitt nya sätt
att se honom varade inte så länge. Jag såg hur hans blick liksom lyftes
från oss och riktades uppåt selet och sjön där timret låg och gungade
tätt som ett golv. Och hans röst återfick hastigt den mullrande
likheten med sommaråska i fjärran.
- Olle Wästberg, Ernst Eliasson och båda Sjökvist-pojkarna
som är goda timmerlöpare ska stanna här och hålla timret på selet och
sjön i ständig rörelse mot dammen. Dammvakten och du och du och du besätter
ledarmarna och er uppgift blir att passa timret genom dammluckan och i rännan.
Alla de andra ska följa med mig nedöver.
Så enkelt var det att återta sin ställning som
flottarbasen Vallnäs-Jonke.
PAPPA VAR EN AV DEM som skulle passa timret genom dammluckan och jag hade
kommit med i den grupp som skulle följa med nedöver. Jag började bli
verkligt orolig att jag kanske skulle komma alldeles för långt bort från
pappa, men jag vågade ingenting säga.
Då vi hade gått omkring 200 meter nedöver var det en
krok på rännan och där sade Jonke att Trähand-Jacke-pojken (han var
son till Jacke med trähanden) och jag skulle stanna. Vi fick en vit
flagga på en lång stång som vi skulle sätta upp så snart vi såg att
en likadan flagga hade satts upp i nästa krök på rännan omkring hundra
meter längre ned. Vi skulle alltså ingå i en sorts signalsystem mellan
timmersläpparna på dammen och brötkarlarna vid timmerrännans nedre ända.
Om det uppstod bröt gällde det att genast sluta släppa timmer genom
dammen så att inte timmerbröten fick bli för stor och kanske bryta sönder
hela rännan.
Trähand-Jacke-pojken och jag hade alltså fått en
ganska ansvarsfull uppgift. Vi fick således stanna där i kroken och de
andra fortsatte nedefter bäcken.
Jag var glad att jag ändå hade fått stanna i pappas
närhet och vi började ordna för oss på vårt postställe. Dammluckan
hade just dragits upp så rännan gick full med vatten. Men virket fick
inte börja släppas förrän Jonke kommit tillbaka och allt folket var
utposterat.
Alltså hade vi ganska gott om tid och vi utnyttjade
den på så sätt att vi byggde en liten gapkoja av näver på störar, bäddade
med granris där inne och tände en präktig eld. Jag satt just och kokade
te då de första stockarna kom dunsande, stångande och ridande på
varandra nedför rännan.
TRÄHAND-JACKE-POJKEN var nog ett par år äldre än jag och han uppträdde
som om han var minst tio år äldre och som om han hela sitt liv varit
flaggvakt på just det här stället. Jag däremot kände ansvarets tyngd
så starkt att jag knappt vågade titta om tevattnet kokade. Så fängslad
var jag av den plats nedanför oss där enligt uppgift den andra flaggan
skulle finnas. Men
timme efter timme gick och ingenting hände. Timret rusade fram efter rännan
i led, grupper och plutoner. Den första natten i min första bäckflottning
började närma sig och vi hade inte behövt hissa vår flagga mer än ett
par gånger.
På den tiden var arbetstiden obegränsad. Om vinden
var gynnsam ville man inte slösa bort vattnet i onödan utan arbetet fick
fortgå så länge som flottarna kunde hålla sig vakna. Och enär
betalningen alltid utgick efter arbetad timme ville man gärna tjäna så
mycket som möjligt per dygn. Följden blev att om vind och vatten så krävde
var det inte alls ovanligt att man kunde få arbeta ett par dygn och
ibland ännu mera i ett enda sträck.
Denna vårkväll satt vi alltså där, Trähand-Jacke-pojken
och jag, vid en stockeld efter Smôlebäcken och kände ansvarets hela
tyngd vila på våra unga axlar.
VID SKYMNINGSDAGS KOM Jonke och frågade om allt gick bra. Han talade om
att vi skulle fortsätta arbetet även under natten och lärde oss att om
vi blev trötta så kunde vi lägga oss och sova en i sänder. Men en av
oss måste alltid vara vaken om det skulle bli nödvändigt att hissa vår
flagga i en hast. Vi svarade att här händer ingenting och att vi nog
skulle hålla oss vakna. Och kvällen skred vidare under stockarnas sövande
dunk i rännan.
Det blev mörkare, röken lägrade sig längs bäckdalen
som ett ljusare molnband allt efter bäckens krökningar. Vi såg
flottareldar glimma i sicksack mellan träden och skuggor av män som rörde
sig i eldskenet och allt blev så drömskt, så stilla och så spöklikt.
Då det hade gått några timmar på detta sätt tyckte
Trähand-Jacke-pojken att det kanske ändå var klokast att vi växlade om
och sov var sin gång som Jonke sagt. Det var ju inte alls otroligt att vi
också kunde få arbeta nästa natt. Han föreslog att han skulle sova först
då det alltid var svårast att hålla sig vaken sista delen av natten.
Vid en viss tidpunkt skulle jag väcka honom och sedan skulle det vara
hans tur att vaka.
HAN LADE SIG PÅ granriset och jag började min ensamma vakt. Ingenting hände
och på överenskommen tid väckte jag honom. Och nu var det min tur att
sova. Han var trygg och bestämd och bad mig sova för nu var det han som
höll vakt. Jag somnade genast. Hur länge jag sovit vet jag inte, men jag
vaknade av att Jonke stod över oss och vrålade allt vad han orkade.
Och nu såg jag vad som hänt. På båda sidor av rännan
nedanför oss arbetade folk i vårnattsskymningen med att lyfta timret
tillbaka som spolats över rännkanterna och som nu låg här och där
inne i skogen. I rännan mitt för vårt bevakningsställe och uppåt gick
bara vatten och inte en enda stock.
Det var på oss det berodde. Vi hade sovit båda två
och inte satt upp vår flagga och där hade timret gått länge innan någon
upptäckt att vi hade somnat ifrån vår uppgift. Som tur var hade rännan
hållit och ingen särskild olycka hade hänt, vilket kanske också i någon
mån bidrog till att vi inte fick avsked båda två efter denna min första
verkliga natt i bäckflottningen.
Efter detta misslyckande kände vi oss båda två som
mycket misslyckade och färglösa flottare. Trähand-Jacke-pojkens
tidigare självsäkra uppträdande hade alldeles blåst bort.
OM HUR SJÄLVA FLOTTNINGEN sedan gick är kanske inte så mycket att säga.
Men omkring 14 dagar senare var det slut och vi stod utanför Rundkvists
bagarstuga i Ruske och väntade på vår avlöning.
I Ruske var det alltid stor marknad varje gång
det var slutavlöning för flottarna. Under dagen hade jag ofta gått förbi
en disk där det såldes vanliga läskedrycker samt Tomtens lemonadpulver
i burkar. Jag hade inga pengar men jag tänkte varenda gång jag gick förbi
där att bara jag fått min avlöning så…
Och äntligen på kvällen hade pappa kvitterat
ut min avlöning och vi var färdiga att fara hem. Men nu hade ingen tid
att vänta på mig medan jag gick och köpte Tomtens lemonadpulver så jag
måste fara utan. Vi hade en som rodde oss över sjön till Valviken.
PÅ NATTEN, DÅ det var vårnatt och ljus, gick vi över bergen hem. Jag
kommer ihåg hur sömnig jag kände mig då solens första strålar stack
upp ovanför bergen öster om Betarsjön, när vi gick nedför stigen från
Tjälsbodarna mot hemmet. Det var tidigt på morgonen och endast ur en och
annan skorsten steg röken stilla och andaktsfullt mot skyn. Det var
liksom helg.
Då vi kommit till stordiket, som går rakt genom vår
by, och vi hade bara cirka tre hundra meter kvar till vår stuga, då
kunde jag inte hålla mig längre. Jag gick fram till pappa och frågade
om inte jag fick bära min avlöning resten av vägen. Han var förstående
och mitt på bron över diket räknade han upp fyra tior och tre enkronor
och lade dem i min smutsiga näve och sade att jag inte skulle tappa bort
dem.
Så fortsatte vi, och efter detta hade jag bara en enda
tanke i mitt lilla huvud där jag gick med handen i byxfickan hårt sluten
om mina 43 kronor.
JAG HOPPADES ATT MAMMA verkligen skulle vara vaken och uppstigen så att
hon riktigt skulle kunna se hur mycket pengar jag hade förtjänat på min
första bäckflottning. |
