Vållara var ofta ute på hal is 

 Text: ’n Hanns-Olov


 

VISST HAR DET SPELATS ishockey på Våll’n. Och då tänker jag inte på korphockey, hockey-bockey, ishockey med bandyboll som utövades länge och väl. Nej, jag tänker på riktig ishockey, seriehockey.
    Som jag har berättat i första Mitt Våll’n höll sig vållara med ett eget ishockeylag i det nationella seriesystemet under ett par år på 1950-talet. Det skedde väl mest som ett slags träning inför fotbollssäsongen. Men nog var det blodigt allvar.

   
Ishockey hade sitt stora genombrott i Sverige under de här åren. Varje by av någon vidare storlek och någon självaktning, åtminstone i norra Sverige, skulle hålla sig med ett ishockeylag.
    Uppsvinget kan nog bara jämföras med den plötsliga hausse som innebandy fick i början av 2000-talet.

 

Att vållara hängde tidigt med i hockeysvängarna har en särskild förklaring. Den kan också ges ett namn: Karl-Erik Andersson, skollärarn från Värmland som kom till Våll’n hösten 1954 och satte fart på byn.
    Rätta mej om jag har fel med ålderns rätt, men jag tycker mej minnas att det började det året med en mycket enkel isbana. Någon sarg fanns inte då, bara en planka som markerade gränserna för planen.
    Men redan något år senare byggdes både en sarg som uppfyllde alla ishockeyns regler och monterades belysning. Till säsongen 1955-56 hade Vållbyn en egen och alldeles riktig hockeyplan. Och ett alldeles riktigt hockeylag.


Jag har letat lite i arkiven hos Ångermanlands ishockeyförbund, ÅIF, och har man sett på håken, Junselevallens IF deltog i seriespel redan detta år. Liksom påföljande spelår, 1957-58. Sedan tycks det ha tagit slut.
    Stämmer det verkligen? Jag kastar frågan rakt ut i luften.
    Hos ÅIF finns alltså bara dessa två säsonger noterade. Junselevallens IF spelade då i Division V Västra, med enbart ångermanländska lag, men jag har tydliga och spiksäkra minnen av matcher även mot Svanabyns IF, som ju hör hemma i Lappland. Var det så kallade vänskapsmatcher?
    Frågor, frågor, som Shakespeare sa. Någon av de gamle kanske vet.

När vållara började spela ishockey hade Sverige redan hunnit ta sin första VM-titel, i Schweiz 1953, och var på väg mot sin andra i Moskva-VM 1957. Sverige var alltså redan en betydande hockeynation. Det påverkade förstås intresset landet runt och bidrog till att den nya sporten, som hade sitt starkaste fäste i Kanada, började tränga ut bandyn.
    Under de här åren skickade Kanada oftast ett klubblag med proffs till VM och sopade rent. Ibland blev det tvåsiffriga resultat. I VM 1949, som gick i Stockholm, vann Kanada mot Danmark med 49-0 i första omgången.

Nog är det bra märkvärdigt att vuxna vållara, många i 30-årsåldern, som aldrig hade stått på ett par skridskor blev så pass bra så snabbt att de kunde delta i seriespel. Av de lite yngre i samma generation blev flera så bra, både på skridskorna och med klubba och puck, att de utan tvivel hade platsat i högre divisioner. Jag nämner bara två: Ragnar Henriksson och Bernt Berglund.
    De som var ännu yngre, i nedre tonåren, och tillbringade flera timmar varje dag på isbanan utvecklades till hejare på skridskorna. Ett enda namn: Zackris Berg (numera Nordgaard), som åkte minst lika bra baklänges som framlänges. Han var också duktig med pucken.
    Ett bekymmer, som jag minns det, var att hitta någon som ville och kunde stå i mål. John Jönsson och Erling Myrholm svarade för goda insatser, men vad gör man när motståndarna är så överlägsna att pucken svischar emot en hela tiden? Det var väl först när Einar Henriksson hoppade in som målvakt, under senare års korphockey, som det blev någorlunda tätt.

Just det problemet, att hålla tätt bakåt och göra mål framåt, visade sig redan första året av seriespel, 1955-56. Division V Västra innehöll då fyra lag. Förutom Junselevallens IF var det Backe B, Junsele B och Vängelsby IF.
    Serien skulle ha startat i mellandagarna men såväl dessa matcher som en match som vållara skulle ha spelat mot Junsele B i trettonhelgen blev inställda. Premiären kom därför att äga rum först den 13 januari.


Junselevallens IF begick inte sin premiär förrän en dag senare, den 14 januari, hemma på Våll’n mot Backe B. Gott om publik var det förstås, denna historiska dag, och den fick i alla fall se många mål. 25 stycken närmare bestämt.
    Dessvärre svarade vållara bara för fyra av dem. Förlust med 4-21 alltså.
    Backe och Vängelsby hade så dags hunnit spela två omgångar i serien, men efter vållaras första match såg tabellen ut så här:

Backe B          2 2 0 0  28-6  4
Junsele B        1 1 0 0   4-2   2
Vängelsby       2 0 0 2  4-11 0
Junselevallen   1 0 0 1  4-21 0

Ungefär i den stilen fortsatte det säsongen ut. Den 19 januari var det returmatch mellan Backe och Junselevallen. Målen trillade in även då.


Ja, de trillade som synes in så till den milda (eller småkalla) grad att Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda inte kunde enas om hur många mål vållara släppte in.
    I NN stod det att vållara förlorade med 1-21. I VA, som för det mesta var mer på alerten när det gällde att bevaka småserier, stod det att förlusten stannade vid 1-20. Det här suddiga klippet visar hur tabellen såg ut där:


I slutet av månaden fick vållara kämpa om publikintresset med Olympiska Spelen i Cortina, där särskilt skidåkarna (läs: Sixten Jernberg, alla tiders skidkung) skördade framgångar.
    Ishockeyn passade på att avgöra VM på samma plats. Sovjet vann och Sverige kom fyra.
    Cortina-OS har också blivit hågkommet därför att det var så förtvivlat kallt i Sverige under några dygn då. Inte minst Ångermanland drabbades.
    Junselevallen skulle ha mött Vängelsby borta den 31 januari, men det blev ingenting av: samtliga ishockeymatcher i landskapet den dagen ställdes in på grund av kylan.


Serien spelades i alla fall färdig så småningom. Så här såg tabellen ut till slut:

Backe B          6 4 0 2  29-4   8
Junsele B         6 4 0 2  39-18  8
Vängelsby       6 2 0 4  23-27  4
Junselevallen    6 2 0 4  19-61  4

19 mål och fyra poäng, det var väl inte så halvdåligt denna första säsong. Vållara vann alltså två matcher (seger gav två poäng på den tiden), förlorade fyra och spelade ingen oavgjort.
    Inte riktigt lika bra gick det nästa säsong, 1957-58. Serien hade då utvidgats så att den omfattade sex lag. Hoting och Ramsele hade tillkommit. Det innebar att varje lag spelade tio matcher.
    Jag går inte närmare in på hur enskilda matcher slutade, konstaterar bara att vållara den här gången inte vann en enda match. Den största framgången var, som tärara brukar skryta med i fotbollen, en oavgjord match. I övrigt blev det idel förluster. Och en jumboplats i tabellen.
    Så här såg den ut:

Junsele B         10 8 1 1  60-35  17
Hoting             10 6 4 0  69-37  16
Backe B          10 5 1 4  42-39  11
Vängelsby       10 3 2 5  65-59   8
Ramsele          10 2 3 5  56-60   7
Junselevallen   10 0 1 9  21-83   1

Ganska rejäl utskåpning alltså. Kanske var det därför vållara inte ställde upp i seriespel fler gånger; om det nu verkligen var så. Men intresset för ishockey på Våll’n höll i sig. Det spelades varje kväll och varje helg. På söndagarna var banan överfylld av skridskoåkare i alla åldrar.
    Ja, faktiskt nästan alla åldrar. Det fanns spelare som gott och väl hade passerat 40, i något fall kanske också 50. Ingen nämnd och ingen glömd, utom möjligen en: Helge Rohlén, född 1908, den verklige hockeynestorn, virtuos på stålklädd fot.

Ibland arrangerades också matcher på skoj, så kallade gubbmatcher, då kvinnor och män tampades mot varann under uppsluppna former. Då kunde även spelare i mer mogen ålder vara med. Gunnar Eriksson, lastbilsåkaren som var gift med lärarinnan Jenny, övertygade publiken om sin förmåga genom att bära ordet PROFFS i stora röda bokstäver på ryggen. Jag minns också att Natanael Myrholm vaktade gubbarnas mål (eller var det gummornas?) utan att tappa fotfästet i tillvaron. Han saknade skridskor men parerade ishalkan med hjälp av räfflade sulor på gummistövlarna.
    Ishockeybanan var ett uppskattat tillhåll, en samlingsplats för de yngre och en ljuspunkt i mörkret för storhopen i byn. Matcherna minns jag som en fest. Aldrig har jag ätit så god varmkorv som då. Varmkorv i papper, utan bröd. Rykande het i vinterkylan.
    Banan skapade sammanhållning och gemenskap. Skottning och skrapning sköttes mest av eleverna i skolan, men när det hade vräkt ned flera decimeter snö kunde också gemene man rycka in. Jag minns att ’n Jakob i Ol-Jakobs, Jakob Jakobsson, född 1905, ibland ställde sig med en skyffel i högsta hugg och hivade snö över sargen i sitt anletes svett. Timme efter timme.
    Det var tider det.

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 090319. Senast uppdaterad 090319.