Vandring i vildmark ovanför Våll’n


 

Hösten 1913 fick Våll’n besök av chefredaktören Ivar Vennerström. Han värvade prenumeranter till Nya Norrland och höll ett politiskt föredrag här. Sen gick han härifrån till fots upp till Övra.
     Den 6 och 11 november berättade han om sin vandring i två stora artiklar under rubriken ”I Junselefjällen”.
     Som vägvisare och medvandrare hade han Adolf Granqvist, son till ’n ”Björn-Johan” och farfar till Knut Granquist.
     Adolf Granqvist minns jag faktiskt vagt från något tillfälle då han hälsade på hos familjen Harald Granqvist, som då bodde på övervåningen i Nils Jonas’. Han hade helskägg. Jag minns att ’n Torgny brukade tala om honom som ”skäggifarsfarn”.

Ivar Vennerström var värmlänning till börden, född i Brunskog. Han var journalist och hade arbetat på flera tidningar söderut innan han 1912 blev chefredaktör och ansvarig utgivare för Nya Norrland, som hade startat 1907.
     Han var också politiker, och inte vilken politiker som helst: han var ordförande i Ångermanlands socialdemokratiska partidistrikt och blev riksdagsman för Västernorrland 1915. Vid partisprängningen två år senare var han en av de ledande i den falang som lämnade Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP, och bildade ett socialdemokratiskt vänsterparti. 1923 gick han tillbaka till SAP.
     Chefredaktör för Nya Norrland var han till 1926. Sen fortsatte han som politisk skribent i tidningen till 1932, då han blev försvarsminister i Per Albin Hanssons första regering. 1936 utnämndes han till landshövding i Värmland.

Den fotvandring han gjorde tillsammans med Adolf Grankvist hade till syfte dels att värva läsare till Nya Norrland, dels att värva anhängare till socialismen och bilda socialdemokratiska föreningar (arbetarkommuner). Hur det gick med det berättade han om i en särskild artikel. Han beskrev utflykten till Junsele som en stor framgång, ”utomordentligt lyckad”.

     1913 var ett år då det hände mycket i den här trakten. Det var ju då handlaren Erik Jakobsson i Krange skaffade sig en bil, den första automobilen i Junsele socken. Kanske hade han inspirerats av Uddo Jacobsson i Backe, som ibland skrämde både folk och fä med sitt märkliga fordon. Det fick bland andra ’n Johan Rolén (hette han inte Johannes?) på Våll’n erfara enligt den här notisen i Nya Norrland den 1 november.
     1913 var ju också det år då dramat med ”Tarasjömannen” Elias Salomonsson fick sin upplösning efter åtta år. Det har jag skrivit om i boken Raka vägen till Våll’n.


Ivar Vennerström var känd inte bara som en lysande agitator och talare utan också som en flyhänt skribent. Det märks också här. Han har en ledig och ovanligt modern stil, modern även med dagens mått.
     Som synes använder han begrepp som ”fjällbygd” och ”obygd” när han beskriver trakten ovanför Våll’n upp mot gränsen till Lappland. Tja, tänk efter hur det var för hundra år sen: ovanför Omsjön fanns ingen riktig väg, bara en kärrväg genom skogen, bitvis kanske bara en stig, som gick nästan rakt uppför fem sex kilometer till Stuguvattentjälen, därefter brant utför berget, sen uppför igen till Solberg, sen utför och så uppför igen till Tjärn, därifrån uppför till Västerås…
     Nog måste en främling ha uppfattat det som att han vandrade i vildmarken, en fjällbygd.

 -’n Hanns-Olov

 


 

 
 

I Junselefjällen.

 

Från Vallen till Övra by med Björn-Johanspojken som vägvisare.

 

Jag har hållit föredrag i byn Vallen. Nu bär färden mot Övra by för att bilda en arbetarkommun. Bortom all ära och redlighet ligger den, i civilisationens utkant. På gränsen mot Västerbotten, i det konstiga hörnet mellan Junsele, Fjällsjö, Bodum, Dorotea och Åsele socknar.
     Den hederäga körvägen tar slut några kilometer från Vallen. Sen är det bara skogsstigare, som slingra sig över vattniga myrar, uppför branta bergsluttningar och utför. Apostlahästarna måste bli fordonet, vilket man vill eller ej. Modiga fem mil hem och tillbaka.
     De vattentäta skogsskorna spännas på. Det har rägnat otäckt och andra skodon äro omöjliga. Så bär det iväg för full maskin. Vägvisare är Adolf Granqvist i Vallen, son till den beryktade björnkungen, ”Björn-Johan i Tjärn”. Det är en liten medelålders gubbe med skepparkrans av skägg kring ansiktet. En riktig skogsbjörn, både till utseende och till släkten.
     En otäck, rå dimma ligger hela dagen över de små odlade byarna och de stora ödsliga fjällen. Ingenting synes av den bedårande utsikten över fjällvidderna och ända ner över Betarsjön. Dimman sluter sig kring oss, ogenomträngligt tät. Men ljust och glatt är det i alla fall. ”Björn-Johanspojken” ledsagar. Han är kvick i ögonen, kvick i benen och kvick i truten – allt höves en äkta skogsmänniska. Samtalet och historierna gå i kapp med våra ben.

Först är vägen förträfflig. Bred och nylagad, duger till bilväg. Men så tar de bums slut halvvägs ungefär mellan Vallen och Stuguvattentjälens lilla by. Varför? Jo, vi ha kommit till svenska statens markvi stå på Stuguvattentjälens kronopark. Där ha vi anledningen.
     Den har en dråplig historia, den vägen. Den väghistorien låter som en vidunderlig saga från den upp- och nedpåvända världen. Detta kostliga exempel på den kungliga svenska byråkratins samhällsvådliga tröghet skulle man slå bort som ett dåligt skämt, om man ej visste, att det vore sant.
     Det har varit ett gammalt önskemål att få en ordentlig körväg mellan Vallen och Stuguvattentjälens by. Vallborna bröt för länge sen i världen en väg upp till kronoparkens område, och i år ha de ytterligare förbättrat densamma. Det är duktigt gjort av dem. De ha icke något särskilt intresse av denna väg, dess fördelar skulle främst komma Stuguvattentjälen kringliggande byar i hög grad till godo. Men de kände, att fattigt folk borta i obygderna böra hålla ihop och stödja varandra. Och därför ha de med stora kostnader och stor möda gjort detta präktiga vägarbete, sig själva till mycken heder och andra till mycken gagn.
     Och även Kramfors bolag förtjänar att hedras. På egen bekostnad anlade bolaget en körväg från Stuguvattentjälens by och ned till kronoparken, en sträcka på omkring 3 kilometer. Bolaget har stora skogar där uppe och alltså eget intresse av vägen. Men i alla fall var det framsynt gjort.

För att få hela väglänken från Vallen till Stuguvattentjälen klar behövdes nu bara att få en väg över den smala kronoparksremsan, ungefär 3 km. Därtill krävdes kronans tillstånd. Men kronan satte sig absolut på tvären. D.v.s i främsta rummet revirförvaltningen, nu med jägmästare Wedholm i spetsen. Man tycker det vore kronans oavvisliga skyldighet att omedelbart anlägga den önskade vägen över kronoparken, då nu de enskilda i form av byamän och bolag offrat så mycket och visat sitt stora intresse för lösningen av denna obygdens livsfråga. Men revirförvaltningen grusade obarmhärtigt alla befolkningens förhoppningar. Den satte energiskt stopp för vägbyggandet.
     Kronan har alls intet intresse av denna väg, sade revirförvaltningen kallt och avvisande. Där stack domänmyndigheternas ensida skogsvårdssynpunkter fram igen. Sin vana trogen tänker de blott på skogen, på sina kära älskade  träd. Men att det finns människor, arbetssamma och dugande kronans medborgare, som vilja odla jorden och föda sina familjer och som behöva körväg för att på hederägt sätt få sina döda i graven och slippa bära sina förnödenheter i miltals på sin egen rygg – det bekymra platt intet kronans representant, revirförvaltningen inom Junsele revir.
     För resten är det ej sant, att kronan ej hade något intresse av vägens byggande. Överjägmästare Welander var där uppe på besök i somras. Han baxnade, då han fick höra revirförvaltningens skäl för avstyrkande. ”Visst har kronan intresse av vägen”, yttrade han, ”det ligger ju kronoparker runt omkring”. Det är ett förståndigt tal, men det har ej gått i revirförvaltningen.

I alla fall har det i åratal blivit som revirförvaltningen velat. I 6-7 år revirförvaltningen med sin oresonliga oginhet lyckats hindra vägens byggande. På båda sidor om kronoparken ha vägstumparna legat färdiga, men att få de 3 km väg över kronoparken, se det har varit lögn i livet. Först i år har det blivit rättelse i det fullständigt huvudlösa förhållandet. Domänstyrelsen har äntligen med förbigående av revirförvaltningens nej-ståndpunkt gått i författning om vägens fullbordande.
     Kan man undra på att befolkningen borta i obygderna – lika samhällsnyttig, som någon annan del av befolkningen – känner sig övergiven, nedslagen och förbittrad. Den knyter näven, då den tänker på hur staten belönar den för dess hårda arbete och dess ständiga bidrag med dryga skatter till statsbudgetens välmåga.
     ”Här sitta vi i fjällen och betala bara i tullskatter årligen till staten en hundra kronor pr familj”, sade till mig en nybyggare i fjällen, ”och vi se hur man vräker med våra pengar i ohyggligt dyra pansarbåtar, kaserner o.s.v. Men begära vi en liten fattig vägstump, som kanske kostar staten ett eller annat tusental kronor, då finnes det inga pengar. Vi ha svultit ihop åt staten mångdubbelt den summan, och ha därför rätt till vägen. Är det inte så att man kan gråta åt det”.

Mitt inne på kronoparken stöta vi på ett annat praktfullt exempel på revirförvaltningens goda omdöme. Det står som en motsats till den nyss nämnda väghistorien. Ty detta är ett exempel på att vid andra tillfällen är det icke så noga med kronan tillhöriga värden.
     Längs genom den långa kronoparken går en väldigt bred uthuggning, en ”lina”, genom skogen. Det är som om riksgränsen ginge fram där.
     Vad skall nu den kolossala uthuggningen tjäna till? Den är nödvändig för skogstaxeringen, för att få en ordentlig ”bas”, säger jägmästaren. Men det är nog si och så med den nödvändigheten. De enskilda bolagen bruka också taxera sina skogar. De reda sig mycket väl utan att behöva använda sig av sådana våldsamt tilltagna uthuggningar till baslinjer. Och de få ändå säkert sina skogar lika ordentligt taxerade och framförallt mycket billigare.

Det går ändå för konstigt till här i världen. Då befolkningen vill ha en kort körväg över kronoparken, då har man icke råd. Men då det gäller att hugga en ändlöst lång skogsgata, som ingen människa har någon glädje av, då har man råd. På den kan man lägga ned hundratal och åter hundratal dagsverken. Men på en ordentlig väg – icke ett enda! Tänk om alla de dagsverkena, som slösats bort på skogsgatan, använts på den i åratal förhindrade vägen. Vilken glädje skulle då det ej blivit i obygden.
     Det går konstigt till här i världen. Så långt ögat når ser man träden fällda i ”linan”. Där ligga på marken duktiga, dyrbara timmerträd i hundratal. Ingen köper dem, kronan får inte ett öre för dem. Jag kommer att tänka på ”fallet Salomonsson”. Salomonsson fällde några träd för några futtiga kronors värde på kronoparken, han skulle bygga en stuga av dem och odla marken. För denna fruktansvärda förbrytelse blev han tvärt dömd till 6 månaders fängelse.
     Här ligga nu på Stuguvattentjälens kronopark träd fällda för tusentals kronors värde, och det utan ringaste gagn – men det är alldeles i sin ordning.

Äntligen komma vi, Granqvist och jag, ut från den välsignade kronoparken, som haft så mycket intressant att bjuda på. Där ligga vid gränsen några gamla ”fjällgiggar”, sådana där två parallellt ihopsatta störar, som med ändarna släpa på marken. Det är obygdens fordon. Men namnet ”fordon” är alldeles för storslaget.
     Vi vandra några kilometer på Kramforsbolagets rätt så goda väg. Så komma vi till Stuguvattentjälens by. Högt ligger den uppkliven på toppen av ett berg – som alla byar där uppe. Utsikten är storslagen, blott icke dimman regerar. Men nu gör dimman det. Den ligger tjock och tät som den brukar ligga ibland på höstarna uppe i fjällen, alstrad som den är av de talrika vattendragen och sanka myrarna.
     Vi slinka in i en stuga i Stuguvattentjälen för att få kaffe. En liten nyfödd unge ligger och skriker på mammans knä – det finnes alltid nyfödda ungar i varenda stuga i fjällen, landet måste ju ha försvarare och bolagen arbetsslavar. Hur skulle det annars gå?

Men der är den gamla gumman där inne som fångar det mesta intresset. Hon är väl sina 70 år kanske. Munter och livlig är hon ändå, och strumpstickorna löpa så flinkt i hennes händer.
     Hon är livad för att prata, det är icke så ofta främlingar gästa fjällen och samtalet faller naturligtvis på vägen. Vad skulle det annars röra sig om?
     ”Jag kom hit till Stuguvattentjälen på 60-talet”, berättar gumman. ”67 var det visst. Sen dess har vi brutit och odlat. Ett svårt arbete har det varit. Och värst är att vi inga vägar haft. Bara små stigar, bara små spänger över myrar och vattendrag. Det har icke varit roligt, när man skulle frakta sjuka till läkaren eller döda till kyrkogården. Det var att släpa dem ned till bygden. Vägen, den var som hela livet för oss. Och vänta ha vi fått. I 50 år snart ha vi fått vänta på några som skulle komma. Det har varit långa år. Det blir tung och mörkt, när drömmarna, de kära drömmarna, aldrig uppfyllas”.
     ”Men nu har det ljusnat ändå till slut efter de långa åren”, fortsätter gumman, och hennes ansikte lyser upp av glädje. ”De sista 6-7 åren har vägen varit livligt på tal. Och nu ska det äntligen bli allvar av. Jag vet icke till mig, så glad jag är. Jag kan icke stilla mina gamla ben längre. Jag måste ner och se att det verkligen är sant, att vi nu få väg – efter 50 år”.
     ”Telefontrådar ha de dragit fram uppigenom fjällen. Och bilar gå ju här nere i Junsele – jag måste till kyrkan härom året, för att få se dem, innan jag dör. Och flygmaskiner lär de ju fara omkring på. Men se vägen, det är ändå det bästa av allt. Det blir en högtidsdag, nästan den största i mitt liv, när vägen blir färdig och vi få sätta oss i vår nyköpta karriol och åka ända till Junsele kyrka. Ja, se den vägen, den vägen.”
     Så sitter gumman och pratar och drömmer och fantiserar. Orden adresseras till de statens och kommunens myndigheter, som makten hafva över vägarna.

Nästa lilla by, vi vandra genom, heter Sohlberg. Den ser välodlad ut och Granqvist berättar om en duktig odlare, en riktig karlakarl, som hade bott i Sohlberg. Det var synd på den mannen, han fick för icke så länge sedan båda händerna avslitna vid en dynamitsprängning och dog en tid efteråt, blott omkring 40 år gammal.
     Den mannen visade, att det går att odla här uppe i fjällen. Arbeta fick han förstås som en björn, men så blev det också resultat. Han arbetade upp sitt lilla hemman, så att han kunde föda 2 hästar, 8 kor, ett 20-tal får, 15 getter o.s.v. Det är icke så dåligt långt uppe i fjällen. Och sedan säger en del folk, att det icke är lönt att odla.
     Det är icke sant det talet, anser Granqvist. Och detsamma säger man överallt i byarna, i Stuguvattentjälen, Övra by o.s.v. Jorden är visst icke så dålig fast man måste arbeta duktigt. Sakta växer det visserligen, marken ligger ju så högt över havet, och delvis är det berggrund inunder. Men i gengäld kommer frosten aldrig dit och förstör grödan.

Mellan Sohlberg och Övra by vandra vi över en liten bäck, som heter Smulbäcken, När vi komma över, falla mina blickar på ett enkelt litet träkors, som står upprest i ett stenkummel.
     Ett sorgset drag glider över Granqvists annars så glada anlete. Det glänser en tår i ögonvrån. Såret av minnet av den dystra händelse, som är förknippad med korset, är ännu icke läkt. Det dröjer en stund, innan Granqvist, som själv var ögonvittne, talar om hur olyckan hände.
     Det var för en 11-12 år sedan på hösten. De voro några arbetare sysselsatta med körslor där borta vid Smulbäcken. Och bössan var med.
     Den ena kamraten riktar på skämt bössan mot den andres bröst. ”Liv eller död” ropar han – han vet icke att bössan är laddad. Det blir död. Skottet brinner av och den träffade faller död, utan ett ljud, till marken.
     Granqvist skyndar till. Han finner den ena kamraten död. Och den andra har kastat sig tröstlös över den dödes kropp. Han kan icke tro, att det är sant.
     Det blir dystra timmar där borta i ödemarken. Den ena kamraten död, den andra halvt vansinnig av sorg.
     Nu står där det lilla träkorset när han passerar därförbi.

Vi promenerar fram över den lilla dammbyggnaden över Ruskån. På andra sidan står en flottarebostad. Granqvist blir arg, så fort han ser den. Undra på det. Den flottarebostaden berättar en ganska vanlig bolagshistoria.
     Den stod en gång på den torva, Granqvists fader, Björn-Johan i Tjärn, odlade åt Kramfors bolag. Han byggde och odlade, hela 5-6 tunnland. Så fick Björn-Johan flytta till Sohlberg, och en annan brukare satt där till 1889. Sen satte bolaget stopp för vidare brukande. Ingen fick slå sig ned där.
     Nu är det vanhävdat, förfallet. Skogen, björk, gran och furu, växer över de forna tegarna. Husen äro flyttade eller förfallna, blott en stuga finnes kvar. Ja, en stenkällare finnes också kvar, som bolaget ej orkat flytta.
     Kan man icke harmas över sådant? frågar Granqvist. Här har våra fäder lagt ned ett långt livs hårda arbete på att odla jorden. Och sedan låter man våra förfäders arbete förfalla, förintas. Och vi, deras ättlingar, få icke ta vid och fortsätta deras verk, även om vi vill. Här finnes en, som har kraft i armarna och gärna fortsätter på torvan, där min far en gång strävade. Men jag får ej.
     Är det icke alldeles på tok ett sådant system? frågar Granqvist vidare. Bolagen kan man ju icke säga så mycket om. De vill förtjäna pengar på skogen. Men att samhället, regeringen, tillåter det. Det är till landets välfärd, om jorden odlas. Befolkningen ökas, allt fler munnar blir det, som ska mättas av modernäringen. Är det icke alldeles galet att jorden ska få vanhävdas, då den faktiskt går mycket bra att odla?

 

 
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 100609. Senast uppdaterad 100609.