Vår lutande stuga.


 

   Det brummar fortfarande i öronen fast jag stängt av bilmotorn. Sextio mil är långt att åka. Det sätter inte bara spår i öronen. När vi öppnar bildörren hoppar katten ut och lunkar stelt nedför stigen.

   En doft av varm skog fyller bilen. Vi lastar på oss det allra nödvändigaste ur vår packning och följer katten. Det onödiga, det man inte har användning för men ändå släpar med sig varje år, kan vi hämta i morgon.

   Vi hör sjöns vågor slår mot stenarna, och skymtar rött och svart mellan granstammarna. Stugan! Äntligen, och (puh) det svarta taket är vänt upp mot den blå skyn. Katten sitter på trappan och spanar efter möss.

   Vi ställer ner packningen och jag går till uthuset och hämtar domkraften medan hustrun plockar fram några brädstumpar från under huset. Efter den nödvändiga ritualen, som består i att justera stugan så att vi får upp dörren och slipper hålla oss i väggarna när vi förflyttar oss inomhus. Katten springer in och efter kommer hustrun fullastad med allt vi har med oss och det lilla vi har användning för. Det hörs ett våldsamt brak i det inre av huset. Jag suckar: jaha nu har hon glömt bort sig igen! Jag går in och gräver fram hustrun vid den bakre väggen. ”Jag glömde” kvider hon. ”Kommer du inte ihåg hur det gick för våra gäster förra året” frågar jag? Man kan förstå att det är svårt för nykomlingar, men vi som återkommer år efter år borde ha lärt oss att golvet lutar en aning (en aning, fräser hustrun).

   När vi beskriver vår lilla stuga tror folk att vi bor i ett torn. Vi har köket överst, rummet i mitten och sovkammaren längst ner och hela ytan är bara 25kvm. Huset ligger mycket vackert i en granskogssluttning på stranden (i år ja, säger hustrun) av Betarsjön. Det är en ganska brant sluttning som består av mjäla. När mjälan blir mättad med vatten rör den sig ner mot sjön. Vissa delar av huset följer efter. Med andra ord, huset lutar en aning (mycket, säger hustrun). Det enda som är vågrätt är sjön. Om det är vindstilla förstås.

   Men man vänjer sig. Efter lite övning vet vi att man ska ha tummen under grötfatet för att inte mjölken ska rinna ur. Dryck får vi i oss genom sugrör och en flaska fäst i snöre runt halsen. Vi brukar oftast hålla oss till trögflytande maträtter. Men ibland längtar man efter soppa. Vi är nog ensamma om att steka både tjock- och tunnpannkakor. Samtidigt och i samma stekpanna. Man vänjer sig ganska snart. Vi hade en hund för många år sedan. Hon vande sig snabbt att sitta på golvet vid den sida dit bordet lutade. Vår hund var välgödd efter semestrarna.

   Efter en tids vistelse i detta lutande paradis och när vi sedan återvänder till det rätvinklade livet, kan vissa fenomen uppstå. T.ex. den egendomligt lutande ställningen och tummen under tallriken när man äter. För att inte tala om det mycket speciella sättet att gå på.

   Men vi återvänder år efter år för att koppla av och njuta av omgivningarna. Småsaker som lutande hus står man ut med.

LarsH

 

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 060401. Senast uppdaterad 060401.