Åskådaren 

 


 

Det är tidig vårmorgon. Solen har ännu inte visat sig. Natten var kall, jag har inte kommit mig för att göra i ordning innerfönstren som har stått på vinden sedan vi flyttade hit. Vinden suger snabbt ut värmen ur huset. Den stora och femtio år gamla vedspisen får göra rätt för sig.

 
  Gräset har ännu inte börjat bli grönt men musöron i björkarna på gården börjar synas. Häggen har gröna knoppar. Ser fram emot när den ska blomma och jag ska få känna den härliga doften, en riktig vårdoft. Första vitsippan har slagit ut på gården. En planta vi plockade med oss från Viksjöskogen en vår för några år sedan.

 

P1010124.JPG   Kaffet kokar snabbt på spisen. Bär ner kaffekoppen till bänken. Här nära vattnet är det kallare än uppe på gården. Tur jag tog med mig en extra tröja och något att sitta på. Jag skrämmer upp ett par knipor som flyger nedströms en bit innan de landar igen. De brukar komma igen när min plats vid ån blir tom. Undrar om det är samma par som tidigare

år? Det har funnits ett knip-par här i vår del av ån i flera år.

Vattnet i ån flyter stilla och tyst några meter från mina fötter. Undrar var allt vatten kommer ifrån. Ja, jag vet att ån kommer från sjön och sjön får sitt vatten från Rinnån, Ruskån och ett antal småbäckar och källor. Men jag kan inte sluta att förundras ändå. Snön har nyss smält bort och det regnar ibland. Nederbörden som faller i sjön och runt dess källflöden för väl med sig vatten. Vatten som har dunstat från de stora haven antar jag. Kanske ända från haven runt Australien eller någonstans runt Afrikas kuster. Men jag är i allafall förundrad. Ån flyter stilla förbi mitt torp varje dag och har väl så gjort sedan långt tillbaks. Märkligt är det.

Efter en stund i stillhet vid ån ser jag bävern igen. Han kommer uppströms ifrån släpande en björkgren. När bävern kommer närmare mig dyker den men fortfarande ser jag björkgrenen som flyter förbi några meter ifrån mig. Bävern håller fortfarande grenen mellan de kraftiga tänderna när den kommer upp till ytan längre nedströms. Det var väl motsvarigheten till mitt morgonkaffe som bävern släpade hem till sitt.

Barrskogen på andra sidan ån är mörk grön. Solen är just på väg upp över berget längre bort mot nordöst. Lövträden är ännu olövade men på en ås en bit bort lyser det skirt grönt på en kraftig björk. Efter en kall, snörik och lång vinter visar sig i alla fall små gröna blad. Som min lilla vitsippa på gården. Den har varit djupfryst i nästan ett halvår och nu visar den upp en liten vit blomma. Märkligt är det.

Fåglarnas vårsång har kommit igång. De spelar för fullt. I alla fall de som har funnits i omgivningen hela vintern och de som inte flyttar allt för långt bort. Långflyttarna från avlägsna kontinenter kommer lite senare. Tänk att fåglar som har varit i Afrika eller Asien och avlägsna delar av Europa kommer tillbaks hit till torpet och visar sig för mig. Dessutom har jag förmånen att få lyssna till deras sång. Jag är priviligerad. Sångsvanarna brukar komma flygande så här dags. De passerar på låg höjd ljudligt kacklande. I perfekt formation följer de åns skarpa krök. Gässen däremot stiger en aning och genar över grannens gård för att slippa kröken. Hackspetten gör sig hörd med en kort trumvirvel. Han har hittat en idealisk plats där han kan utföra sin konst. För flera år sedan hängde jag upp två stycken holkar specialdesignade för fladdermöss. Vi hade fladdermöss på vinden som vi tyckte vi inte ville ha där så vi provade med dessa holkar. Nu kan ju i alla fall hackspetten utnyttja dessa för sitt ändamål. Fladdermössen bor kvar på vinden och jag förstår varför. Ingen kan väl sova i en holk som en hackspett har till trumma. Jag vet nog hur det är.

En vind kommer längs med ån och driver upp små vågor mot strömmen. Jag drar ihop jackan om mig. Vinden känns sval i ansiktet. Några minuter senare har vinden försvunnit uppströms och ån är blank igen. Undrar var den vinden har varit innan den kom hit och var ska den ta vägen? Med min livliga fantasi kan jag tro att den, luftmassan som den lilla vindilen bestod av, har varit både i tropikernas värme och i Arktis kyla. Och så kommer den förbi just här. Just nu när jag sitter här med mitt morgonkaffe. Kanske är vindilen nu uppe i sjön och har rört upp vågor som slår mot stranden vid min lutande stuga. På höstarna brukar löv i alla gula nyanser komma flytande nedströms i långa stråk. En av höstens vindilar längre uppströms har väl ordnat så jag får den upplevelsen. Nu så här års är åns yta tom.

Det är inte många dofter så här på vårsidan. Fuktigt gräs och murkna höstlöv och så känns doften av öppen jord från mitt lilla potatisland som jag vårgrävde i går. Om bonden har gödslat häromkring så ligger det en ”lantlig” doft kvar i flera dagar. Om det är avverkning i närheten och vinden ligger på känns också den härliga doften av nysågat virke. Ibland känns den doften även från timmertransporterna på Vallvägen. Tidigare på våren, innan all snö har smält undan, kan jag känna doften av den kalla snön.

Man kan säga att som å-skådare i soluppgångstider kan jag ha mina egna åsikter utan att någon hör och kan störa min tankegång genom att argumentera med fakta. I min fria tankevärld kan jag påstå att jag med mina sinnen upplever hela världen från min bänk nere vid ån. Jag behöver bara gå ut genom dörren här på Vallnäset. Om man får vara nöjd nu för tiden, så är jag nöjd att få skåda ner mot ån. Jag är till och med förnöjd.

© Lars Holmqvist

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 091031. Senast uppdaterad 091031.