70 år sen Paviljongen vräktes utför Bastuberget

 
Text: ’n Hanns-Olov

Foto: Anselm Åkerberg


 

 

I ÅR ÄR DET PRECIS 70 år sen Paviljongen på Bastuberget revs och vräktes utför stupet av några odôgdingar. Inte mycket att påminna om, kanske, om det inte vore för att krafter nu tycks vara i rörelse för att bygga upp den igen. Låtom oss hoppas att det lyckas.
      Kanske kunde en ny Paviljong vara på plats redan sommaren 2012. I så fall skulle det bli ett angenämt jubileum då, ett 90-årsjubileum, 90 år efter det att den gamla Paviljongen uppfördes. Det lär ha skett 1922. Enligt vissa uppgifter ägde en mer högtidlig invigning rum tre år senare, midsommaren 1925.

 

 

Nog är det ganska märkvärdigt att ordet Paviljongen fortfarande har en så stark klang för vållara, och att själva platsen utövar lockelse, 70 år efter det att byggnadsverket försvann. Fortfarande går många dit varje år, både bofasta vållare och tillfälliga besökare. Själv har jag varit där ett par gånger om året så länge jag minns. De senaste somrarna har det ju också ordnats vandringar dit i byalagets regi.
     I nästan 70 år har det också varit på tal att bygga upp Paviljongen igen. Ett bevis för det är ett bygdebrev från Våll’n som signaturen Kilroy publicerade i Nya Norrland den 1 juli 1949, alltså för 62 år sen. Han anknöt till en debatt som pågick i tidningen, om fritid och föreningar. och kom med ett par förslag, det ena mer spännande än det andra.

 

 

Vem Kilroy var? Jo, ’n Erik Bergvall förstås. Han använde den signaturen ibland när han skrev i Nya Norrland på den tiden. Ett par årtionden senare, när han skrev kåserier under vinjetten Vilda Västra, kallade han sej ju Gregor.
     Jag återkommer till hans förslag.

Hur Paviljongen såg ut har vi ju sett på gamla fotografier. Det var en vacker skapelse. Ansvarig byggherre var ’n Olle Westberg, vid det laget en mogen man (han föddes 1885), men han hade förstås hjälp av andra och yngre krafter att bära virket på ryggen från vattensågen i Sågbäcken och att resa bygget.
 


Finklätt och festligt, troligen i samband med landshövding Stenströms besök.


     Till det som brukar berättas om Paviljongen hör att landshövdingen var där en gång, och att han skrev sitt namn på en stolpe. Om det skedde redan 1922 förtäljer inte historien. Det kan ha varit då, i samband med att landshövding Karl Johan Stenström besökte Våll’n och en äreport restes intill gammvägen vid Johan Wallins (pappa till Daniel Wallin) gård och affär.

 


Äreporten på Våll'n 1922. I huset som syns genom porten bodde
författaren Johan Peter Wallin i sin barndom och ungdom.
 

     Det är hittills enda gången en landshövding har besökt Vållbyn, om man inte räknar med Hjalmar Nilssons blixtvisit i danelwallinslagårn (Polarvagnen) den 10 augusti 1965. Nästa sommar händer det kanske igen?

Det var ju ganska nära mellan Paviljongen och Kalletorpet, det torp som värmlänningen Karl Nilsson Sjöqvist odlade på Bastuberget i slutet av 1800-talet. Inte heller det finns kvar längre. 1958 revs ladugården och en lada. Boningshuset revs i mitten av 1960-talet. Låt oss lämna också det ämnet.
     Långt efter det att familjen Sjöqvist övergav sitt torp och flyttade från berget var även den platsen ett omtyckt mål för utflykter. Ibland samlades större grupper där. Jag har till exempel hört berättas om en dans som ägde rum där sommaren 1947, närmare bestämt den 5 juli, då a’ Margit och ’n Einar i Adolf Henriks’ (Henriksson) svarade för musiken på gitarr med den äran. Själv har jag inget minne av den händelsen, hör och häpna, men sommaren 1947 lär ha varit ovanligt varm och fin. Den följde på en senvår med historiska tilldragelser.

Åter till Erik Bergvalls förslag i den där artikeln 1949:
         
·       För det första tyckte han att man borde göra en raststuga, ett slags fritidsgård,    
för vållara av Kalletorpet.

    ·       För det andra tyckte han att Paviljongen borde byggas upp igen.

   Det första förslaget kan låta djärvt, men varför inte? På den tiden bodde det nästan fem gånger så många på Våll’n som nu och det fanns gott om ungdomar i trakten. Tänk om Kalletorpet hade bevarats som fritidsgård/raststuga på berget! Nu fäller jag nästan en tår.

    Det andra förslaget, som Erik Bergvall alltså förde till torgs för 62 år sen, har väckts till liv då och då under åren. Kanske är det dags nu, änteligen?

 


 

FOTNOT. Vem var Kilroy? Jo, en mytisk figur som ”var här”. Under andra världskriget återfanns namnet och budskapet överallt där amerikanska trupper rörde sig, ofta tillsammans med en liten tecknad gubbe: ”Kilroy was here”.

FOTNOT 2. Landshövding Karl Johan Stenström (1869-1933) blev ett känt namn i samband med Ådalshändelserna 1931. Han gick emot arbetsgivarna och gav order om arbetsförbud för strejkbrytarna. Stenström skickade ett telegram om detta till landsfogden Sune Påhlman, som var på plats i Ådalen. Av outklarad anledning gjorde Påhlman aldrig ordern känd för demonstranterna. De tågade vidare mot Lunde och katastrofen.

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 111109. Senast uppdaterad 120123.