Här föddes Polarbjörnen

Text: ’n Hanns-Olov

 
NÅGOT STORT FÖRETAG, med många anställda, har det aldrig funnits på Våll’n. Men nog kunde det ha blivit så. Det var nämligen här som Polarvagnen, Sveriges största husvagnstillverkare genom tiderna, startade sin verksamhet.

 

HUR HADE DET sett ut i dag på Våll’n om inte…? Ibland är det frestande att ställa sådana frågor. I det här fallet är frågan synnerligen befogad.
      Hur hade det sett ut om inte Daniel Wallins gamla ladugård hade brunnit ned en kväll i oktober 1966?
      Den händelsen ingår i en historia som rymmer mycket dramatik.

FÖR SÄKERHETS SKULL vill jag påpeka att jag skriver den här berättelsen på fri hand. Det mesta hämtar jag ur minnet.
      Men så här började det. Våren 1964 pågick halvhemliga saker på övervåningen, höbott’n, i Danelwallinslagårn. Någon på byn trodde sig veta att Daniels son Håkan och hans kompis Bertil Holmqvist, som båda var i 30-årsåldern, höll på att bygga en husvagn. Vid midsommar visade sig ryktet tala sant.
      Håkan var vägtekniker och jobbade som arbetsledare åt Anders Magnusson i dennes entreprenadfirma, med verksamhet på många ställen i landet. Bertil drev en liten smidesverkstad i Junsele, närmare bestämt i Lillegård, alldeles intill utfarten mot kyrkan. Huset står kvar än i dag.
      Båda hade testat att semestra i husvagn, det gyllene 60-talets nya fluga, men var inte nöjda. De beslutade att bygga en själva. Den skulle klara även den norrländska vintern, hade de tänkt. Därför utrustades den med vattenburen värme, dubbla glas i fönstren och cellplast i isoleringen.
      När midsommarhelgen randades stod den lackerad och färdig.
      De hakade fast vagnen bakom bilen och visade upp den för vänner och bekanta. Snart väckte den uppmärksamhet även i vidare kretsar. Det gav dem blodad tand och de bestämde sig för att bygga nio vagnar till under året. Och att bilda ett företag, som fick namnet Junsele Husvagnsfabrik AB.
      De första husvagnarna kallades Polarvagnen TB.

JUNSELE KOMMUN VISADE sin välvilja, liksom länets företagareförening och andra som var intresserade av företagsamhet och arbetstillfällen. På två månader tömdes ladugården, där Håkans svåger Örian Gradin hade sina får, och byggdes om till en modern fabrik. 70 personer deltog när lokalerna invigdes en festlig fredagskväll på förhösten.
      Huset var nu varmbonat och värmdes upp med luft från panncentralen på nedre våningen. Där inrymdes mekanisk verkstad, lackeringsavdelning, kontor och personalutrymmen. Den gamla höladan på övre våningen hade förvandlats till monteringshall.
      Daniel Wallins bryggstuga, övergiven sedan han flyttade affären till nya vägen, utrustades också till kontor. Den klarade sig undan det som senare hände och står fortfarande kvar.
      Håkan Wallin och Bertil Holmqvist lämnade sina gamla jobb, skaffade sig medhjälpare och satsade på sin husvagn. Håkan blev VD i bolaget och ansvarig för administration och försäljning. Bertil tog ansvar för produktionen och fungerade som arbetsledare.
      Vid följande årsskifte, 1964-65, skulle det vara full fart på produktionen. Då skulle 10-15 personer vara anställda. 1965 skulle 100 Polarvagnar tillverkas.  


Det var här Polarbjörnen föddes. Till höger, snett bakom Daniel Wallins gamla bryggstuga, låg den ladugård där Polarvagnen höll till med sin fabrik de första åren. Bryggstugan fungerade som kontor.                                         Foto: ´n Hanns-Olov

POLARVAGNAR? Ja, namnet Polarvagnen vann i en intern tävling. Förslaget hade lämnats in av Håkan Wallins hustru Birgit. Hon fick en klocka som pris.
      Den snart riksbekanta logotypen, isbjörnen, utformades också internt. Upphovsman var en av de anställda, lackeraren Ragnar Granqvist, med konstnärliga anor. Hans pappa var handlaren i Solberg, Artur Granqvist, som målade tavlor på sin lediga tid. Farfar hette Jonas Granqvist, omtalad i bygden för sin färdighet som gravör.
      Den nya fabriken blev snart ett dominerande inslag på Vållbyn. Plötsligt var det liv och rörelse i Bäckbacken och bortåt Gammvägen. Färdiga husvagnar stod uppställda i långa rader utanför fabrikslokalen. Och Daniel Wallin fick många nya kunder i sin affär.
     
På kvällarna spred jättelika strålkastare ett rött sken som slog upp mot himlen och syntes på långt håll.


Den logga som Ragnar Grankvist ritade och som väl får anses som förlaga
till den logga som senare gjorde Polarvagnen känt världen över.
 


En så kallad logga från tidigt 60-tal

VAR DÅ ALLT frid och fröjd? Inte riktigt, förstås. Ett så djärvt tilltag, och så oförvägna personer, väcker alltid motstridiga känslor bakom gardiner och vid kaffebord. Särskilt när kommunala anslag och bidrag finns med i bilden.
      Så även här. Tillverkningen hade knappt startat förrän en annan företagare överklagade ett beslut om kommunal borgen. Ett tag började det likna utpressning: den som klagade begärde att få 50 000 kronor av kommunen till sin egen verksamhet för att dra tillbaka anmälan.
     
Företagareföreningen i länet grep in och beviljade husvagnsfabriken ett lån på 75 000 kronor, men situationen ansågs ändå ohållbar. Håkan Wallin och Bertil Holmqvist kände sig tvungna att permittera sin arbetsstyrka och lägga ned driften medan ärendet hade sin gång. Det ordnade sig till slut och tillverkningen startade igen.
      Redan från början blev fabriken en kommunal stridsfråga. Det hade delvis sin förklaring i det politiska läget i Junsele kommun. Efter en tio år lång intern strid hos socialdemokraterna hade kommunens starke man sedan flera årtionden, Olle Holmberg, uteslutits ur partiet. Hans anhängare hade bildat ett utbrytarparti, Samling för kommunens bästa, som nu hade makten. Striden fortsatte ytterligare några år och satte också spår i insändarspalterna.

HUR MYCKET HADE husvagnsfabriken fått av kommunen? Några år senare, den 25 oktober 1967, såg sig Håkan Wallin och Bertil Holmqvist nödgade att ”tillrättalägga vissa felaktiga uppgifter” och lämna en redogörelse till kommunalfullmäktige. De ville ge ”kommunens innevånare en korrekt bild av situationen”. Dokumentet har knackats ned på en gammal Halda.
      Enligt denna redovisning fick bolaget vid starten 1964 ett lån av kommunen på 50 000 kronor för att ställa i ordning sina lokaler. Det inlöstes i mars 1967.
     
Kommunen ställde också upp som tredje garant för en bankkredit på en halv miljon.
      Dessutom beviljades omskolningsbidrag med totalt 69 000 kronor de första tre åren. Det skedde i utbyte mot att företaget åtog sig att anställa svårplacerad arbetskraft.
      Allt detta vägdes, enligt redovisningen, gott och väl upp av att företaget de första tre åren betalade ut löner med 1 452 000 kronor, varav 230 000 tillföll kommunen i form av skatt. Med hänvisning till ”gängse beräkningar” hävdar de två fabrikörerna att merparten av lönesumman, 785 000 kronor, omsattes inom kommunen.
      Alltså var husvagnsfabriken en god affär för Junsele kommun. Det var budskapet.


Klipp ur VA

HURUVIDA DETTA lugnade ned känslorna och den kommunala stridsviljan är väl ovisst. Kanske berodde de blandade känslorna till någon del också på att fabriken låg på Våll’n och inte i kommunens centralort? Omöjligt är det väl inte.
      Polarvagnen var fast rotad på Våll’n. Kort efter starten blev också föreningshuset, nuvarande Vallencia, fabrikslokal. Det skedde sedan lokalens ägare, Junselevallens byggnadsförening, hade tvingats i likvidation. Håkan Wallin ropade in byggnaden vid en exekutiv auktion i november 1964.
      Föreningshuset användes för sömnad och tillverkning av sittdynor. Men efter händelsen 1966 övergavs lokalen ganska snart. Föreningshuset stod sedan tomt ända till november 1974, då Vallens nybildade byalag fick köpa tillbaka det för 3 000 kronor.

VAD VAR DET DÅ som hände 1966? Jo, en kulen kväll i oktober upptäckte någon i närheten att det slog ut lågor från Daniel Wallins gamla ladugård. Snart var det en våldsam brand. Brandkåren och en mängd frivilliga gjorde vad de kunde, men inget gick att rädda. På en kort stund var husvagnsfabriken totalt förstörd.
      Denna omstörtande och tragiska händelse lämnade sår och frågor efter sig på Våll’n i många år, och gör väl så än. Enligt vad som är känt i dag orsakades branden av en fläkt som hade gått varm.
     
Trots detta dråpslag gav Håkan Wallin och Bertil Holmqvist inte upp. De var fast beslutna att starta om. Men någon nystart på Våll’n blev det inte. Till att börja med flyttade fabriken till en gammal truckverkstad vid Degerforsens kraftverk. Det var en nödlösning i väntan på att Junsele kommun skulle hjälpa till med att skaffa fram en permanent lokal. För visst skulle väl kommunen hjälpa till?
      Frågan hängde i luften och gav de kommunala stridsviljorna ny näring. Under tiden sände grannkommunen Dorotea ut en spejare. Han hette, just det, Hans G:son Spejare och var ordförande i fullmäktige. Efter en tid kom besked om att fabriken skulle flytta till Dorotea. Där ställde kommunen upp med nya och skräddarsydda lokaler, som AB Polarvagnen fick hyra. De invigdes i september 1968.
      Därmed var också sagan om Polarvagnen och Våll’n all.

DET FINNS MYCKET MER att berätta: om Håkan Wallins tragiska död i en flygplansolycka 1969, om företagets enorma tillväxt under 1970-talet (med som mest 600 anställda och en omsättning på 400 miljoner), om de våghalsiga reklamsatsningarna, om den nya fabriken i Junsele som invigdes i november 1977 och stängdes i juli 1979, om uppgång och nedgång.
     
Och om den från svärfars ladugård fördrivne fårfarmaren Örian Gradin, som flyttade med till Dorotea, tjänade Polarvagnen AB i 35 år och slutade som VD. Han har numera återvänt till Våll’n.

KVAR STÅR DEN FRÅGA som ställdes i inledningen: hur hade det sett ut i dag på Våll’n om inte…?
     
Tanken eggar.

Här började sagan om Polarvagnen. 
Klipp ur Allt om Husvagn & Camping 1/99.


En imponerande vy över husvagnsfabriken innan branden 1966. 
Klipp ur Allt om Husvagn & Camping 1/99.

Till Polarvagnen


"Polarbjörnens uppväxt"

En undersökning av Polarvagnens etablering,
utveckling och påverkan i Dorotea kommun.
Av Magnus Simonsson

 

Polarvagnens folder 1965 (fabrik i Vallen)

Polarvagnens folder 1966 (fabrik i Vallen)

Polarvagnens folder 1967 (fabrik i Degerforsen)

Polarvagnens folder 1968 (fabrik i Degerforsen)

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 031025. Senast uppdaterad 080717.