100 år sedan första bilen

kom till Våll’n

 

Text: ’n Hanns-Olov

 

DEN 27 AUGUSTI 2011 är det precis 100 år sedan den första bilen tog sig till Våll’n. Det var den så kallade Röda bilen, utsänd av Socialdemokraterna för att sprida propaganda inför andrakammarvalet i september 1911.
    
Enligt vad Nya Norrland berättade i en artikel den 30 augusti det året blev det ett lyckat möte på Våll’n. Cirka 250 personer uppges ha infunnit sig för att lyssna. Det var ungefär lika många som bodde i Vållbyn då.
 


 

Även om publiksiffran kanske är lite överdriven av arrangörerna, precis som det brukar vara med uppgifter om hur många som går i tågen på Första maj, måste uppslutningen betecknas som mycket god. Det var förmodligen även folk från grannbyarna. Många hade säkert kommit av nyfikenhet. De ville se den nyhet som på den tiden kallades automobil. Det hade ingen vållar gjort tidigare.
     Eller fanns det någon som hade gjort det? Kanske hade någon vållar tagit sig till Vållnäset den 6 augusti, då Röda bilen gjorde besök där, enligt vad August Svanström har berättat i en artikel i Nya Norrland. Mellan 150 och 200 personer fanns på plats då, uppger han.

 Vare hur det vill med det: För vållara har det som hände den 27 augusti 1911 alltid haft ett särskilt skimmer. Jag har hört det omnämnas då och då ända sedan jag var liten. Märkligt nog har jag aldrig hört någon berätta närmare hur det gick till: Var på Våll’n ägde mötet rum? Och deltog den legendomsusade agitatorn Kata Dalström?
    
Som vanligt ställer man sådana frågor för sent. I dag kan ingen svara. Man får nöja sig med att gissa eller försöka hitta svaren på annat sätt.
     Man kan nog gissa att mötet ägde rum på eller i närheten av vägen genom byn. Vi får komma ihåg att Våll’n såg annorlunda ut då: vägen gick strax nedanför byn, där åkermarken tar vid. Det är den väg vi i dag kallar gammvägen. Ska vi tro att mötet ägde rum vid eller på August Svanströms gård (han var ju en av socialdemokratins pionjärer i Ångermanland)? Eller kanske vid eller på byns gästgivargård, där Leif Jonsson bor i dag? Nej, det senare är nog mindre sannolikt.
     Jag satsar på att mötet ägde rum vid Svanströms. Det får gälla tills någon bevisar något annat.
     Man kan nog också förmoda att själva bilen, som var öppen och försedd med sufflett, användes som talarstol. Så gick det till på andra resor. Det har Martin Grass berättat i en intressant artikel (2005) om de röda bilarna. Den kan spåras hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB.
     Röda bilen väckte nyfikenhet överallt. Det har bland andra den mycket kände agitatorn och politikern Zäta (Zeth) Höglund omvittnat i sin memoarbok Härliga tider (1951). Folk kunde fotvandra fem sex mil eller mer bara för att ta en titt på underverket.
     Och undra på det. I Junsele skulle det dröja ytterligare två år, till 1913, innan handlaren Erik Jacobsson i Krange köpte socknens första bil. På Våll’n var Verner Svensson först. Han följdes väl av Albert Jonsson, Olle Westberg och Nils Jonas Granqvist. Den som vet mer om det får gärna berätta.

Att ett par hundra personer infann sig när Röda bilen kom till Våll’n den 27 augusti 1911 hade förstås också att göra med att det fanns många socialdemokrater här. En av de första socialdemokratiska föreningarna, arbetarkommunerna, i västra Ångermanland bildades ju på Våll’n. Jag har inte kollat mer exakt, men det skedde troligen på hösten 1909, i samband med ett besök av partiets riksombudsman Johan Persson.
    
Ja, redan 1909 hade alltså Våll’n ett så fint besök. Johan Persson var här två gånger det året: den 2 maj och 22 september. Vid det senare tillfället konstaterade han att ”utsikterna för en kommun är goda”, så det var väl efter det den bildades. Hur han tog sig till Våll’n vet jag inte, men det var sannolikt med hästskjuts. Eller kanske med båt på Betarsjön.
     Året därefter, 1910, åkte Kata Dalström runt i Ångermanland och agiterade under en hel månad. Det skedde på uppdrag av det nybildade socialdemokratiska partidistriktet. Jag har inte hittat någon uppgift om att hon besökte Våll’n.

Inför 1911 års val till riksdagens andra kammare ville partiets ungdomsförbund satsa på något nytt: agitatorerna skulle få åka runt i automobil. Idén hade hämtats utomlands. Tre bilar inköptes till partiet centralt.
    
Det fanns för övrigt också Blå bilar som var i farten, inköpta och utskickade av Svenska folkförbundet. De turnerade med borgerliga agitatorer inför valet. Av någon anledning är det mindre känt och omskrivet.
 

Röda bilen lockade många nyfikna. Det här fotografiet är taget i Tåsjö.
 

Inom parentes: Var bilarna röda respektive blå till färgen? Martin Grass påstår att den första Röda bilen, en tysktillverkad Mathis, verkligen var rödmålad. Han uppger också att den Blå bilen var grå först men lackerades om.
     Alldeles säkert är att den Röda bil som besökte Våll’n var svart till färgen. Under samma resa förväxlades den nämligen med landshövdingens bil när den svängde in på gästgivargården i Rossön. Det hade knappast skett om den hade varit röd. Däremot var den prydd med röda flaggor.

I början var flera kända socialdemokrater skeptiska till ungdomsförbundarnas påhitt: en av dem, Verner Rydén, befarade att Röda bilen skulle ”förstöra valrörelsen och ödelägga valet”. De ändrade sig när de såg vilken framgång det blev. Så här skrev Zäta Höglund efteråt: ”Den största agitatoriska succés som socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like i landet”. Flera partidistrikt skaffade också egna Röda bilar. Så även i Ångermanland, där partidistriktet ordnade en egen bilturné genom de västra delarna av landskapet inför valet 1911. Det var den bilen som besökte Våll’n.
    
Ryktet spred sig förstås snabbt om vad som var på gång. En annons i Nya Norrland förkunnade vid vilket klockslag Röda bilen skulle dyka upp i de olika byarna. Till Våll’n skulle den komma ”kl 12 midd”.
 


 

Blev det så? Nja, vägarna på den tiden var dåligt anpassade för en vagn som var utrustad med något så konstigt och känsligt som gummidäck. Det gällde också Vållvägen, som på den tiden mest var en gropig kärrväg. Den lämpade sig bättre för hästslädar och trillor med järnhjul.
     Dessutom fanns det överallt grindar att öppna och stänga.

I en rubrik på första sidan den 30 augusti meddelade Nya Norrland att det hade blivit ”Lyckade möten trots en del missöden”. Ett sådant missöde inträffade när bilen skulle åka från Krange, där ett möte skulle äga rum på eftermiddagen, till Våll’n: ”en av bilens gummiringar sprang sönder”. Punktering, med ett annat och sentida ord.
     En av de två utsända agitatorerna, Gustaf Johansson från Angsta, stannade kvar i Krange för att hålla föredrag på utsatt tid, klockan tre. Den andre agitatorn, Johan Emil Berglund, bosatt i Kramfors, åkte till Våll’n så snart ringen var reparerad och klarade ensam av mötet här. Sedan återvände han och Röda bilen till Krange. På kvällen fortsatte turnén upp mot Tåsjö, där det skulle hållas möte klockan nio på kvällen. Då inträffade nya missöden med bilen, men det är en annan historia.
    
Det var alltså J E Berglund som gästade Våll’n med Röda bilen den 27 augusti 1911. Han var född i Tannefors utanför Linköping och kom med ångaren Vesternorrland till Härnösand 1889 för att arbeta vid ett tegelbruk i Ådalen. Han hade ett kämpigt liv bakom sig: tidigt blev han både moder- och faderlös, såldes flera gånger på fattigauktioner och fick pröva sig fram i ett dussintal olika yrken. I Ångermanland blev han en facklig och politisk vägröjare. Det var också han som 1907 drog igång tidningen Nya Norrland efter att först ha drivit en tidning som han kallade Kramfors-Posten. Under den första tiden gjorde han Nya Norrland i stort sett ensam.
     På sin ålders höst skrev J E Berglund ned minnen från pionjärtiden. De gavs ut i en mycket läsvärd liten bok, Ur mitt liv som arbetare och agitator (1946).
 

J E Berglund
 

Med på bilturnén i västra Ångermanland 1911 var också Carl Oscar Johansson, då ansvarig utgivare för Nya Norrland och senare riksdagsman under 20 år. Den 9 september gav han en personlig skildring av vedermödorna i en artikel. Han tackade särskilt bilens ”skickliga chaufför, hr Chlyker”, som alltid ”svängde säkert förbi den minsta sten eller grop”.
     Signaturen COJ berättar hur det var att åka bil i en trakt som aldrig haft besök av ett sådant fordon. Så snart bilen mötte en ”åkande” på vägen blev det stopp. Någon måste då ”hoppa av och leda den skygga hästen förbi bilen”.  C O Johansson satt framtill, vid sidan av föraren, och fick gå ut och öppna grindarna: ”Men var det en kossa eller kalv, som inte ville gå på sidan, strejkade jag och småbrukaren /Gustaf Johansson, min anm/ fick tjänstgöra”.
     Ingenstans nämns att August Svanström deltog i resan med Röda bilen. Men han fanns säkert med i bakgrunden. I en artikel på första sidan i Nya Norrland, med rubriken ”Valinteriörer”, strax före valet gör han själv en sammanfattning av partiets valrörelse i övre Ådalen.
     Med sitt sprakande och snirklande språk skildrar han där hur det var den 27 augusti, då ”jublande och förstående massor” med ”röda rosor, om tillfredsställelse vittnande miner och yttranden jämte hurrarop visade oförtydbart, att nu hade socialismen på rena allvaret fått fotfäste i denna för ideella rörelser ej just så tacksamma jordmån”. Han berättar att talarna ”togo junseleiterna med storm” och avslutar artikeln med ett utrop: Ångermanland åt socialismen.
    
Riksdagsvalet 1911, det första enligt principerna för allmän rösträtt (dock bara för män; kvinnorna fick vänta ytterligare tio år), blev en stor framgång för Socialdemokraterna. Partiet nästan fördubblade sitt antal mandat i Andra kammaren, från 34 till 64.
    
En av de nyvalda riksdagsmännen var J E Berglund.
     Det var inte heller långt ifrån att August Svanström blev invald. Han hade plats nummer fyra på valsedeln för Ångermanlands södra krets. Listan erövrade ett mandat och var nära att ta det andra.


 

 

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 110820. Senast uppdaterad 110820.