Syr och andra metarställen

 

 

Av: n´Torgny i Haralds

 

Isaak Walton, Hans Lidman, Brorizackes, Erikbergvall.

Ja de var mer eller mindre kända storheter på den stigen. personer som betytt en del för mej på min vandring.
Förresten har ni som läser det här säkert någon gång beträtt den. Vad talar jag om?
 –jo- Fiskarstigen.

Själv kravlade jag mej in på den i femårsåldern. Jag följde min mamma ner till tvättstugan vid sågbäcken där den rann under landsvägen längst ner i bäckbacken. Tvättstugan låg  uppströms norra sidan av bron, på översidan vägen alldeles intill den gamla vägen. Tvättstugan var låg, av timmer, lutade lite och innehöll en bänk och en gjutjärnsgryta där tvätten kunde kokas.
Jag utrustades med ett kort metspö gjort av en späd rönn som mamma skar invid bäcken, satte en svart rev på försedd med en flaskkork som flöte och krok och sänke. Hon visade hur man trädde på masken och skickade mej över till andra sidan bäcken så jag skulle vara ur vägen.

Det var med spänning jag gungade ut kroken, som mamma hade visat mej man skulle göra.
Korken började nästan genast småguppa upp och ner. Jag drog upp. Ni som varit med om det känner säkert igen min glädje, när där längst ut i reven sprattlade en silverblank fisk med konstigt röda ögon. Det blev flera mörtar och även några små abborrar.

Det blev ett par turer till den sommaren när farmor eller någon annan som veknade för mitt tjat att få följa och fiska i bäcken lät mej följa. En höjdpunkt som jag minns, var när jag en gång råkade hamna med flötet mellan ett par stockar, som nog var en rest från en äldre bro.
Flötet sögs iväg, jag drog, och upp kom en gädda som jag så här i efterhand taxerar till ett par hekto. Jag minns det än.

Följande vår fick jag följa med pappa och sätta ut två ryssjor utanför Värnersladan. Han hade lånat båten av Mosteralma som vi sa. (Tyckoalma var syster till min farmor) Vi hade ingen egen båt.
Jag fick inte följa med ut i båten utan fick från land se hur han först satte fast mittstängarmen nästan inne vid land. Sträckte sedan hela ryssjan och slog  ner en påle som var fästad i ryssjtruten. Därefter kom turen till sidostängarmarna som var kortare och gick snett inåt från varje sida på ryssjöppningen. Sedan skulle nätarmarna fästas ner mot bottnen så att ingen gädda kunde krypa under i gräset. Den ryssjan var gammal och hade ramen i öppningen och ringarna i struten gjorda av vidjor.
Den andra ryssjan som var nyare och hade motsvarande delar gjorda av grov järntråd, satte han direkt utanför den första ryssjan.
Han förklarade för mej att lekgäddorna gick in mot land när de lekte.
En ljummen kväll ett tag senare när jag fick följa och vittja ryssjorna såg och hörde jag hur gäddorna parvis gick så nära land att ryggarna delvis var ovanför vattnet.
När vi stakade oss ut mot första ryssjan, såg vi hur pålen som höll struten, häftigt vickade. ”Nu ha vi´n storgäddä” sa pappa. Det blev ett häftigt ryck, pålen blev nästan stilla och vi såg hur som ett kraftigt kastvedträ åkte genom struten. Strax blev det ett väldigt ryckande i struten till den yttre ryssjan.
När pappa drog upp ryssjstruten i båten, var där en jättegädda insnärjd.  När den blev skrämd av oss i den första ryssjan gick den rakt genom garnet i struten, som pappa sa ”dä nog oppmått´n” , men den nyare ryssjan höll.
Förutom storgäddan hade vi tre gäddor till. Gäddan vägdes på ”besmånä” när vi kom hem och jag minns att den var strax under sju kilo.
Vi åt upp någon gädda ibland, men de flesta blev uppskurna i ryggen och tillsammans med huvudena trädda upp på en sträng för torkning på lagårdsväggen. En pinne sattes mellan sidorna på varje gädda för att ”fläka ut” dem.  När de var torra var det utmärkt mat åt hundarna. Det var före frysboxens tid.

Varje vår fram till mitten på sextiotalet var det många ryssjor efter sjöstranden.
Det var lite annat än dagens ”släpptillbaka fiske”, men jag tror inte gäddbeståndet tog skada.
I dag fiskas det nog för lite i sjön.

Jag tror det var vintern 54-55 man kunde se hur det växte upp något som liknade en majbrasa långt ute på sjön.
Det var Valterjönsn som körde ner väldigt mycket gran- och tallris med häst. Han hade säkert flera medhjälpare. En och annan björktopp hamnade säkert i högen.
Jag följde med min pappa ut dit och tittade i samband med att vi var ner till sjön och såg på arbetet med reningsverket. Det var ett stort ”syr” som ´n Valter höll på att göra.
Tanken med ett syr eller risvase som jag har sett en benämning i någon skrift, är att småfisken kan gömma sig där och då kommer även den större fisken dit. Abborren leker även bland kvistarna. Den behöver något att fästa romsträngarna på.
Platsen var ”graán” dvs ett grundare område i sjön.
”Ta ut na lannmärka nu” sa pappa när vi stod vid syret.
Jag tog som märke upp emot byn att skorsten på Hugos hus skulle synas mellan stolparna som höll transformatorn intill Svanströms. Åt Sörbergshållet var det röstet på Johanrosins verandan som skulle vara mitt för västra röstet på lagår´n.
Lannmärka har alltid stämt. När man ankrade båten ute på Graán kunde man endera se några kvistar en par meter under ytan, eller också mette man fast i syret.
Man körde åtskilliga lass med sten, det  sågades i isen, ja till och med några saltsäckar ströddes ut på isen så att den snabbare skulle smälta  och syret sjunka på plats och inte driva iväg med isen.
Det uttalades i början tvivel på hur bra det var med så mycket tall och granris i ett syr.
Jag minns hur  ´n Ejnarhenriks´n sa att det var som en flottstjärna över syret av terpentin som flöt upp.

–Hur som. Det har tagits väldigt mycket fisk ute vid syret på graán under årens lopp. Ibland kunde man se tre båtar där samtidigt.
Nu i somras -14 hade jag med ett barnbarn och skulle storfiska på Graán. Det var många år sedan sist.
Transformatorstolparna hitom Hugos såg jag inte, för lövträden nere vid reningsverket  hade blivit för höga, och dessutom hade det reducerats till en stolpe vid transformatorn.
Verandaröstet på Johanrosins såg jag, men lagår´n var riven. Så det blev inget syrfiske. ”Åbbargräset” som fanns en sexti-sjutti meter innaför syret syntes inte för det blåste för mycket. Annars var det inte så dumt metarställe.

Innemot Bäckvika en bit innanför Stinaudden fem-tio meter utta röra fanns det ett syr som var gjort av en gammal bil som sänkts ner. Karossen var fullstoppad med ris. Fisk brukade finnas, men inte jämförbart med Graán.

Ett annat syr som vi ”kvadda” brukade stanna till vid, var ”Tyckosyret”. Det var mitt utanför tallen som stod på Tyckoskifter nere vid sjön. Kanske 20-30 meter ”utta röra”.
Jag tror egentligen ingen av oss yngre brydde sej om att söka rätt på syret. Grejen var egentligen att satt vi där en kvart kunde man nästan vara säker på att man såg ´n Tycko komma skyndande ner för åkern, varpå vi rodde därifrån. Vid den tiden såg man tydligt sjön från Tyckos och han höll svartsjukt uppsikt över sitt syr.

Att syr var lite av heliga ting, och högst personliga förstår man av följande lilla historia.
Jag råkade höra hur min pappa en gång resonerade om just syr med en annan.
”Jäg va `n gang ute å mette utvä åbbargräsä på graán, dä va inna ´n Valter gjorl syrä där.
Dä geck int na vidarä, sä jäg drog opp å for å sättä mä utta Johanrosins,  å åbbarn högg där na ållens otrolit. Dä va bärä nätåbbarn å störrä.
´N par däga ättä möttjä ´n Johan nervä Danäls. Han dyka på mä direkt å sa.
”Jäg ha åltn höllä däg för´n rekordärlin kär. Män nu ha då fjärärn föllä rektit”.
–Dä va blodit allvar dä syntes på´n.
”Vest varä du som satt å mettä på syrä mitt för dan.
–Na syr vet int jä om, men jä feck myckä fisk,sa pappa.
-Jo dä va syrä mitt, å nog had du räkän ut dä. Jäg va dit dan ättäpå å feck int sä pass som ´n snorgesch. Om du ha ledd ut koärn borti lagårn ha jäg väl int härmtäs lika myckä”som att du stal fisken på syrä”.
Jag vet att sämjan mellan `n Johan å pappa rätt så snart blev lika god som den alltid varit.
-Faktum kvarstår. Under en period innan ny fisk kommit till syret från andra ställen kan det vara nästan tomt på lite större fisk.

På tal om reningsverk. Minns ni  debatten om hur påverkan blev på fisken i sjön av utsläppet. Det var en del som helt lade ner fisket i Betarsjön efter reningsverkets tillkomst.

Har ni sett en Sugga?
Det fanns en i Betarsjön från strax efter mitten på 50-talet.
Det var min farfar och pappa som snickrade ihop en båtliknande skapelse i lagårdsporten.

Den var gjord av trekvarttumsbräder och nästan plan i botten. Som för och akterstam var en tvåtumsplanka lösningen. Båten var väldigt stabil, men på grund av sin tvärhuggna för, blev man  blöt i baken när man rodde i motvind.
I flottningen i åarna och flärkarna  hade man en liknande modell av lättgjord båt. Den kallades för sugga. Möjligen för att den var lika svårstyrd som en sugga och gärna skvätte upp jörja.
Det var kanske ekans stabilitet som gjorde att jag tidigt fick ge mej ut i den  på egen hand.
Många är de timmar som jag tillbringade i den ekan. Den var tungrodd, så i början var det sällan jag rodde bort till ”åärn”

Ett storfiske minns jag speciellt ”nolväåärn”. Det var jag, farfar och pappa som först hade prövat vår lycka ”nolvä diktaln” –En stock som låg och flöt, fästad med en kätting i stenar på bottnen. I den fäste man sedan ena änden av den bom som samlade ihop stockarna som kom nerför ån vid flottningen.  –Bom = Lång rad av stockar som sitter fästade i varandra med kedjor, bomsmiden.
I alla fall, det nappade dåligt vid diktal´n, det börjad skymma lite, men vi beslöt prova inne på det grunda strax hitom åmynningen.
Vi rodde in och la oss strax utanför ”föreln” på bara drygt en halvmeters djup. Vi kastade ut så långt metspöna nådde, och drog sakta masken efter bottnen. Vi fick många abborrar, flera stycken närmare kilo´t. Vi flyttade oss sakta när det slutade nappa där vi var.  Det måste ha varit i början av augusti. Det slutade nappa när det blev mörkare och kalldimman började komma smygande från Tjärnråningen.

Ett liknande fiske fick jag vara med om tillsammans med ´n Brorizackes.
Jag hade tjuvstartat mopedåldern. Vi gjorde många fisketurer tillsammans i många olika vatten inom mopedavstånd.
Tillfället jag tänker på är, när vi sent på kvällen drog upp båten i Lisjöflovika i Lillåssjön för att koka kaffe och äta. Jag gick en bit bortefter stranden för att hämta kaffevatten.
En fisk kilade iväg utemot det djupare. Jag kom att tänka på tillfället nolväåärn. Skymningen var densamma, och sandbottnen något liknande.
Vi fick flera väldigt vackra abborrar när vi kastade ut och drog masken efter bottnen.
Vad abborrarna gjorde inne på en grund sandbotten kunde vi inte räkna ut, men ´n Bror hade varit med om liknande vid tidigare tillfällen.

Första gången jag följde ´n Bror i hans båt i ”Lillåssjön” minns jag hur vi rodde in i Skröppvika och lade oss intill en sten som nästan stack upp genom ytan.
Jag frågade om han aldrig fiskade med nät.
-Jag hade följt ´n Erikbergvall en del, och han hade alltid ett gammnät med sig i ryggsäcken.
”Jäg köftä ´n gang ä rektitä ny´lonnät. Förstganga jäg annvännärnä sä la jägä ållens utta vika hennä.
Dä vart ´n hämskän västavärsstorm i två däga, säj äg könnet vittärnä. Då jäg äntligen tog mä hit vä båtn sä könnetjä finnåtä. Jä rodd å dragga bå längä å vårl.
Na vecker ättä sä rodd jäg drag hennä in i vika. Åtroet du jäg feckä på sverväln hundrä meter länger in i vika än jäg haddä lagt ä. Dä hadd nog vortä na sorts sug in i vika när dä stormä sä hämst. Värstä va att dä va ålläns fullt i fisk, män han hadd ju surnä för längä sen.
Jäg brännä opp nätä, å tänktä att kan vi intä reda oss på dän fisk jä fo uttan nät, sä fo vi väl äta bära pärärn.”

Vi hade suttit en stund och det nappade inget vidare. Bror tog upp börsen, tog upp en blank femtiöring som han slängde i vattnet.
-Vad gör du, sa jag medan jag såg den blanka slanten singla ner genom vattnet.
Jag tyckte det var mycket pengar.
”Vi ha ju glömt att offer åt Råä. Man kan int begära man skö fonan fisk då.”
Han log så där som bara ´n Bror kunde le när an sa det.
-Men vad vet man.

Vi fiskade flera år tillsammans, mest på sommaren, men även någon gång på vintern.
Sjöarna upp mot Stensvattnet var våra avlägsnaste fiskevatten, flesta gångerna var det Lillälgsjön som var målet för våra mopedfärder.
Hälla i Lillälgsjön, Lövbäcksskäret, Langvika, Djupvärpä, Skröppen, Gränvika, Lisjöfloskärä och många flera metarställen var det vi gästade i den sjön.

Ett ord på vägen av ZackeBrita jag tagit med mej.
Jag kom till Zackes en dag och frågade om ´n Bror fått nå´n fisk dagen innan. ”Fott-sa a Brita-, höckän fo du fiskän tå då du ä utä å fiskä. Fiskän måst man ta, men du ha no tur du som fon tå nagän”
De bevingade orden har följt mej sedan dess.

Isaak Walton, som nämndes i inledningen, som anses vara fiskeskribenternas föregångare., var en passionerad fiskare jag bara läst om, men tyvärr inte läst något av.
Hans Lidman, en fiskande författare med förmåga att beskriva den trolska, ibland sommarskogstjärnsdoftande vildmarken,  som tidvis förtrollat mej, och jag är säker också de andra två männen som nämndes i inledningen.
´n Erikbergvall brukade ha en nästan likadan fiskarhatt som Hans Lidman. En brun slokhatt.

Första gången jag följde Erikbergvall på fiske var jag i sjuårsåldern. Jag var på konsum, han stannade motorcykeln och kom in för att köpa en korvbit. ”Va skö du nach –frågade jag
Fära å fiskä, vell du fåljä. –Jaaaa-. Kut him å fråg om du fo”
Jag gjord så, och fick följa. Något jag aldrig riktigt förstått varför, med tanke på åldern.
Erik tog ryggsäcken på magen och jag klev upp på ”packetållarn”. Färden gick lyckligtvis bara till Abramosch. Det var lite otäckt att sitta bak på motorcykeln.
Det var med lite gråt i rösten jag bad honom gå lite långsammare uppför Bastuberget.
Han gick med väldiga kliv, samtidigt som ha på något sätt knyckade sig framåt med halsen. Vi skulle till Västerysjön fick jag veta medans vi gick.
Trött i benen såg jag så småningom sjön glittra mellan träden. Vi följde Langvatt´nstigen som går (gick) intill södra änden på Västerysjön.
Erik hade en gisten liten eka mitt för holmen, men på södra sidan sjön.

Vi rodde ut. Erik rodde och jag öste.
Först tog han upp ett nät. Ett gammalt bomullsnät där en del flöten på flöttel´n bestod av näverrullar. Fångsten blev två mörtar och två små abborrar.
”Dä lagomt åt katta” tyckte Erik.
Mera fiske blev det inte.

Vi gick iland på holmen där Erik hade en liten koja uppefter en stor sten. Den syntes nästan inte om man inte visste att den fanns där.
Erik gjorde upp eld och kokade kaffe i en burk han hade på ellsta´n.
Han hade även en sprucken kaffekopp stående på en sten. Han drack kaffe först och sedan fick jag. Koppen var het och jag tappade den, naturligtvis på en sten så den gick sönder.
”Va ha du tänkt dä jäg skö dreckä borti nästä gang jäg kom hit”
Rösten var rätt sträv och jag mådde väl inte så bra.
Men det gick över när vi grillade några korvskivor, och framförallt när Erik tog upp en stor ostbit ur ryggsäcken och skar mej en rejäl bit.
Jag trodde aldrig att någon fick skära så tjocka ostskivor -ja hellre ostbitar, med täljkniven dessutom.

Vi rodde så småningom iland igen – på fel sida sjön.
Jag frågade om han inte hade tänkt på att det blev närmare att gå om han rodde iland på Vållsia. Jag fick inget svar.
Jag förstod långt efteråt att han trodde det var mindre risk att han fick besökare på holmen med båten på sörsia.
Kojan och hela holmen brann ett antal år efteråt.
Det blev flera år senare en del fisketurer med Erik, någon på sommaren, men de flesta på vintern.

Vid fiske på vintern var man nästan lika glad för en mört som för en lite finare abborre. Jakten på agn till gäddsaxarna var ibland intensiv. Småabborre eller mört, spelade inte så stor roll.
En gång följde jag ´n Erikbergvall till en tjärn som passande nog hette Mörttjärn och som låg inne på Smöläskogen.
Han hämtade mej på morgonen med sin folkvagnsbubbla. Det var i början på april och väglaget uppemot ”Tjårn” var bedrövligt.
Jag hade aldrig åkt bil med Erik förut, och fann mej föranlåten att efter en stunds åkande fråga hur många växlar bilen hade.
Han fortsatte på treans växel hela tiden sedan han väl kommit upp till den.
Han svarade inte utan satt som vanligt med sin något framåtlutande koncentrerade körstil med båda armarna hängande på ratten
Innan vi kom upp mittför Adolvberglunds på ”Tjårn” var jag säker att bilen skulle stanna.
Det blev å andra sidan ett väldigt rus på motorn när det bar iväg utför ”Tjårshbergä på nolsia” – på samma växel.
Hemresan förärades samma växel. Inget större fel i det, vi kom tryggt både dit och hem.

Fisket gick bra, och tjärnen gjorde skäl för namnet. Vi fick bara mört, och bra med mört.
Erik hade varit dit ett par veckor tidigare och lagt ut en Mörtstuga. Det är en sorts liten tygmjärde med fyra strutformade ingångar. Det var inte många mörtar där, de hade uppenbarligen hittat ut igen.
Jag hade tidigare gjort bekantskap med mörtstugan på ”Kvärnbäckstjärna” Jag satt och pimplade med Erik när han sa.
”Nu fo du dra opp, nu skö jäg lägg ut mörtstuga”  Jag såg att han hade något nätaktigt bundet på ryggsäcken. När han fällde upp det hela förstod jag att det var mörtstugan.
Det blev en nätbur med en diameter på dryga halvmetern.
”Hur skö du fo n´dän jörning hölä ättä´n isborr.
–Vänt skö du si” sa Erik och borrade ett hål lite drygt halva istjockleken, rensade bort snön ur hålet. Därefter tog ha upp en färdigapterad dynamitgubbe ur ryggsäcken, kort stubin naturligtvis – nå en halv gubbe kanske det var.
”Nu jett vi nog flytt oss ´n bit” sa Erik sedan han stoppat dynamiten i hålet, trampat igen med snö och tänt stubinen.
Vi hann inte så långt förrän det small, sprutade is och vatten och liksom gav oss en rejäl knuff genom isen. Vi gick tillbaks och  hade nästan kunnat lägga i mörtstugan från en liten båt. Så pass blev hålet. På köpet flöt det tre små mörtar bland issörjan.

Jag frågade sedan hur mycket agnsfisk han hade fått i mörtstugan. ” Tre mörta, å dom såg ju du. Dä värka som fisken int tyck om dyrnamitlukta, dä visst jä förut. Män dä bli bra höla å dä rolit då dä smäll”
Det håller jag absolut med om. Minnet är fortfarande levande både i huvudet och i knäna från det isen liksom sparka till.

Käringbäckstjärna, ni vet till vänster intill Ulviksvägen bortom Nolasjön, är/var en bra tjärn att ta agn till gäddsaxarna.
Försök mot utloppet där Käringbäcken börjar.

Gädda på vintern var uppskattad på ett helt annat vis än lekgädda.
En fisk som däremot inte var uppskattad att få på saxarna var lake. Dels var den besvärlig. Om saxen hade slagit igen och agnet satt kvar, kunde man nästan vara säker på att en lake hade slukat både agnet och saxen så det blev ett väldigt skärande och slitande innan man fick loss saxen igen.
Dels var det ingen i hela byn som åt lake. – Jo, min farmor tog gärna rätt på dem, och tyckte det var fin fisk sedan den väl blivit flådd.
Jag hörde en gång ´n Jakopiolovjakobs berätta om när han vittjade ett tjugotal gäddsaxar i ”Lillåssjön”.  ”Jäg hadd dom på´n ra från ´n bit in i Skröppvika ättä nollannä mot, ja förrästn dä geck ´n bit förbi Methälla.
Å gössäkär dä va läkan på varenda sax, å stor va dom. Jä säker på att störstn va nästan fyrä kilo. Jäg bärä slängt dom på isn ättäsom jäg tog opp.
Då jäg hadd tegä opp sistä saxa sä vännä jäg mä om, å gössäkär dä va som om dä låg bomslanärn hela vägen in te skröppvika. Dä va bärä smiä som fättas.
Dä va na håggara som låg däri kronstugärn, å gössäkär dom täla om hur körpen  levd rövarn norlättä lannä nästan ´n hel mårnä.
Gössäkär dä va fiskä dä. Sönn att dä itt vana ta reda på”.

Det var några fiskarställen –minnen från vallen med omnejd.
Det är inta bara syrä på graa´n som är svårare att hitta.
Många stigar till tjärnarna och de små sjöarna har vuxit igen.
Skogsbilvägar kommer i stället, men de små tjärnarna hinner man nästan inte se.
Och att kliva ut ur en bil direkt vid stranden känns inte riktigt som samma sak.

Men, det finns väldigt många bra fiskevatten som nyttjas alldeles för lite.
Tänk om vi dessutom gjorde några syr nere i sjön.
Men de är väl som det alltid varit, de kanske finns.

Men je klå´ån i mitt syr.

 
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 141026. Senast uppdaterad 141026.