Vattnet rann och vållara vann
 

Text: ’n Hanns-Olov

 
Ibland när man läser gamla handlingar och tidningsklipp undrar man hur folk har tänkt egentligen, innerst inne. Hur tänkte till exempel Nils Francke och Lars Falck, två herrar av kött och blod, när de lät skogsbolaget Kungsgården-Marieberg sätta sig över lagen och sabotera för vattensågen och kraftverket i Sågbäcken?

Visst, de försvarade sig säkert inför sig själva med att de hade bolagets bästa för ögonen. Så har nog en och annan omänsklig faktor och andra bolagsherrar i de här trakterna resonerat under årens lopp. Men ändå. Hur tänkte de?
   Nog satt de väl ändå någon gång och sa till varann: hördu Nisse (Lasse), kan vi verkligen göra så här? Kan vi verkligen riva byns dammar och försämra lyset i byn?
   Nej, svarade då kanske Lasse (Nisse), egentligen har vi ju inte rätt till det. Men vi måste tänka på bolaget. Viktigast är ju att våra tallar vid bäcken växer.

Francke och Falck var anställda av Kungsgården-Mariebergs AB, ett av dåtidens mest kända skogsbolag, som senare kom att ingå i nuvarande SCA. Francke kallades ryttmästare och var bosatt i Stockholm. Falck bodde i Hoting och titulerades forstmästare.
   1939 ställde landsfiskal Gunnar Enlund i Junsele dem till personligt ansvar inför domstol för att bolaget olovandes hade rivit dammar och grävt utlopp så att vattnet minskade i Sågbäcken.
   I samma veva tog Vallens byamän, som ägde och drev sågen och kraftverket, ut stämning mot bolaget.
 


Kraftverket i Sågbäcken togs i drift 1918. Bilden visar vattenrännan på vintern.
Foto: Anselm Åkerberg


En rättslig process inför Norrbygdens Vattendomstol och slutligen Vattenöverdomstolen, dit skogsbolaget överklagade, kunde rimligen bara sluta på ett sätt: vållara vann. Forstmästare Falck fälldes för ”olovligt vattenavledande” och dömdes att böta 180 kronor (15 dagsböter ā 12 kronor). Han blev också ålagd att betala 82 kronor och 72 öre till landsfiskal Enlund.
   Kungsgården-Marieberg dömdes att betala 300 kronor i skadestånd till byamännen, med Salomon Andersson i spetsen, för det avbräck som sågen hade orsakats. Byamännen tillerkändes också dels 92 kronor och 87 öre i ersättning av bolaget, dels 500 kronor för sina kostnader i målet.
   Ryttmästare Francke frikändes från personligt ansvar men blev ålagd att själv stå för de kostnader han hade haft under rättsprocessen.
   För Våll’n och vållara innebar domstolens utslag en fullständig seger.

Denna strid utspelades nästan exakt ett hundra år efter det att vållara hade grävt ett dike från Skröppen vid Lillälgsjön till Stenbäcken, som Kvarnbäcken kallades då, för att säkra vattentillförseln. På 1830- och 40-talen kämpade vållara för att bygga upp något gemensamt; hundra år senare fick de kämpa samfällt för att bevara och försvara vad de hade byggt upp.
   Mariebergs AB var i början av 1900-talet en av 18 delägare i vattensågen men tycks ha haft ett ont öga till verksamheten.
   Redan 1926 rev bolaget utan lov två dammar, den ena vid norra Kvarnbäckstjärnen, den andra vid Väster-Ysjön, och grävde dessutom olovandes i utloppen från tjärnarna och sjön. Åtta år senare, hösten 1934, upprepades tilltaget: då grävde bolaget utan lov i Kvarnbäcken strax nedanför norra Kvarnbäckstjärnen och i Väster-Ysjöns utlopp.
   Avsikten var att sänka vattennivån i tjärnarna och sjön och torrlägga för bolagets skogsmark.

Enligt vattendomstolens utredning sjönk vattennivån med upp till en halv meter sedan bolaget hade slagit till. Vad det innebar för vattenföringen till byns såg och kraftverk är inte svårt att förstå.
   Mot detta protesterade vållarna förstås. Byamännen, anförda av hemmansägaren Salomon Andersson och skolläraren Anselm Åkerberg, som skötte kraftverket, krävde att domstolen skulle ålägga bolaget att återställa vattenståndet och dammarna till samma nivå och skick som 1926. De krävde också skadestånd.
   Byamännen ville att domstolen klart och tydligt skulle slå fast att byn hade rätt att reglera vattnet och anlägga dammar ”till de höjder vartill av ålder dämts”.
   Kvarnar hade funnits i bäcken ”sedan urminnes tid”, konstaterade domstolen efter att ha utrett saken. En vattensåg hade funnits där sedan mitten av 1800-talet. Kraftverket togs i drift 1918.
 


Byskolläraren Anselm Åkerberg skötte kraftverket efter Robert Wallenroths
bortgång. Han var med och stämde Kungsgården-Mariebergs AB på byns vägnar.
 

Domstolen kom fram till att Vallens byamän ”av ålder” hade rätt att reglera vattnet och fann att bolaget var skyldigt att ”tåla dämning” på sina fastigheter. Enligt domstolen skulle bolaget också ”förpliktas tåla” att byamännen skulle ”iståndsätta och vidmakthålla dessa dammar”.
   Vattendomstolen fann det klarlagt att i varje fall de grävningar som bolaget utförde utan lov 1934 ”förorsakat olägenheter för driften av sågen”. Därför tilldömdes byamännen skadestånd ”för förlust å sågdriften”.
   Att skadeståndet inte sattes högre än 300 kronor berodde på att domstolen inte ansåg sig kunna avgöra i vilken omfattning dammarna därutöver ”genom obehöriga ingripanden ej fått vara i bruk”.

Det är svårt att tänka sig annat än att ryttmästare Francke och forstmästare Falck var medvetna om att bolagets olovliga tilltag skulle, som det heter i domen, ”förorsaka olägenheter” för byn.
   Ändå lät de det ske. Dammar revs och diken grävdes. Utan lov.

Vad rörde sig i herrarnas inre? Sådant kan man fundera över.


Läs även Att gräva ett dike och Wallenroth
 
 
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 060917. Senast uppdaterad 060917.