Vårvinterljud
 

Text: ’n Torgny

 

En dag i början av mars, fylldes den höga isblåa rymden av ett skärande genomträngande ljud som övergick i ett högt vinande. Plötslig var det som om den vårvinterkalla solen började värma och luften kändes fylld av färsk spåndoft.
   Det var ljudet av en vedkap jag hörde, och minnet flyttade mig i tid och rum nästan 50 år bakåt i tiden till min uppväxt på Vallen. På den ena gården efter den andra kunde man under vårvintern höra vedkapens ylande. Ibland gick det med ett hetsigt ryckande när klingan lyftes för att kapa på snudd metspögrova stammar, ibland gick det skärande långsamt med en paus när man vände stocken för att såga även från andra hållet, när stammen var för grov för klingan
   Tempot kunde ibland bli väl högt för en klabbkastande pojke när stammarna var klena och många på samma gång, och en motorcykelglasögonförsedd farfar ryckte i klingan.
Sågspånen yrde, och hade en förunderlig förmåga att söka sig in i ögonen-därav glasögonen
Den gamla vedklyven med sitt stora svänghjul av trä och sitt dova dunkande ljud när kilen träffade vedträdet tillhör väl det förgångna.

Ett ljud man
förknippade med väderomslag med lite varmare sydliga vindar, var ljudet från tåget när det fick ta i lite extra för stigningarna mot  Långvattnet.
   Berguv både i Bastuberget och Kettlaberget. Deras mörka dovkusliga hoandedueller var i en liten pojkes öron lite skrämmande, och det kändes tryggt att få följa pappa eller farfar ut i vinterkvällsmörkret för att ”titta på vädret” eller ”piss kväll” som vi lite mera direkt rakt på sak sade.
   Ett annat skrämmande vårvinterljud var det gälla skrikjämrande halvskallet som rävarna hade för sig under parningstiden i månadsskiftet februari-mars.
   Härapoppa finns fortfarande, till skillnad från uvarna som för många år sedan tystnat. En ”hära” visste jag vad det var och att pärlugglan lät ”pop pop pop pop pop pop pop …” visste jag också, men vad de hade med varandra att göra, kunde jag inte räkna ut.
   Pärlugglan var en miniatyr uggla, det hade jag sett, när jag en kväll hade lyckats smyga mig på orsaken till det envist poppande ljudet –hon var rimligen för liten för att utgöra någon fara för en hare.

Det är först
för ett par år sedan när jag vid ett tillfälle hörde ”härapoppa” som jag kom att tänka på att hon ”hära å let hela tin” dvs hon lät i ett i ett utan något egentligt avbrott.
   En  vårljudande fågel som man hörde först när det började bli bart på åkrarna ner emot sjön, var ”häramäckern”.
   Återigen, jag visste hur en hare kunde låta i dödsögonblicket när den blev tagen av en hund, eller lite illa skjuten så att den inte dog knall och fall. Det är som ett otäckt spädbarnsplågat högt skrik, som kan ge tankar om, med vilken rätt man egentligen ger sig ut med bössa och hund. Skriket har definitivt inget att göra med ”häramäckerns” lite dova lammhuckrande ljud, som i stället för ond bråd död, för med sig bilden av disiga, ljumma löftesrika vårkvällar när jag i sällskap med  pappa, mamma, eller farfar var på väg för att vittja ryssjorna utlagda i landvaken i sjön, där lekgäddorna ”bavlade omkring” i vassen.
   Det huckrande ljudet från enkelbeckasinen, som vi kallar ”häramäckern” kommer från hanen när han under sin spelflykt  dyker ner mot honan. Ljudet uppstår när han under dykningen breder ut stjärtpennorna så att luftdraget får dem att vibrera och avge det karaktäristiska ljudet. Beckasinen är vid lämpligt väder väldigt idog i sitt uppvaktande av honan.
Han kan ”hära å låt hela kvälln”.

Orrarna som huckrade och ibland liksom fräste till borta vid åvaken, tranornas rymdljudande trumpetande, storspovens tidlösa något vemodiga flöjtande som övergår i en avslutande drill, lärkans höglyftande drillglädje, tofsvipans jämmerkvidande rop, den förbiflyttande ljungpiparflockens vemodsblygsamma tunna visslingar, duvornas stilla huckrande nerifrån ”rätan”,”häramäckern”, gäddornas bavlande, en nyvaken paddas undrande kväkande under någon tuva. Allt blandades till en tidlös andaktsfull glädjesymfoni som fyllde hela kroppen när jag i sällskap med någon äldre, och lite längre fram på egen hand gick över åkern neremot sjön för att vittja ryssjorna.
   Fortfarande femtio år senare kan jag när jag hör en spov eller någon  annan  av stämmorna i ”symfonin” fyllas av samma känslor, och för mitt inre se samma bilder som då.

   Var man lite sent ute för att sätta ut ryssjorna där i mitten av femtiotalet, var i regel de bästa platserna upptagna. Från bäckvika och fram till ”tjärnråningen nola åän”, kunde det vara en 40-50 ryssjor utsatta för att fånga lekgädda. I dag hittar vi nog inga ryssjor i landvaken på våren.
Förresten- hur många vet hur ett bra ryssjläge ser ut.

Ett  minne kryper fram när jag tänker på Betarsjön, isen och våren. Det var innan sjön ännu blivit ”lannlös”.
   Jag blev en förmiddag skickad att köpa kaffe på ”Danels”.- Konsumkaffe hölls för sämre i vår familj. Dimman låg som ett lock över bäckviken i ett annars klart och soligt vårväder. Jag hörde ett hojtande ljud, och trodde först att det var tranorna som kommit.
   Det var en annan vårvinterljudssymfoni som framfördes.
   Virkesmätarna, eller tummarna som vi sade, utförde sitt årliga värv på Bäckvikens virkesavlägg.
Man ropade högt ut mätresultaten som sedan prickaren repeterade för att allt skulle bli rätt.
En del av siffrorna låter lika, varför en del siffror byttes ut mot ord. Ropen avslutades med att  krynyxan slogs in i stockändan. Ibland med ett dovt grötljudsliknande ”tjock” om stocken var grov och kanske fastfrusen. När stocken var klen, frusen, och låg fri i vältan lät det som ljudet kom från en välstämd stor xylophon.
   En tonsättare skulle säkert  med tummarnas hjälp kunna skapa en symfoni som överträffade det mesta.
   Tänk er, -uruppförande av Tummarnas Pastoralsvit på bäckvika.
   Jag är inte så säker på att de av vårsolen pepparkaksbrunbrända tummarna skulle se något pastoralt i sitt arbete. Isande kallsnålblåst, yrande kallsnö innanför kläderna, vatten till knäna när man trampade igenom ”oppstöppäisn”

Det var förresten
länge sedan som flottarbåten poppade iväg med sista noten från bäckviken till röåmynningen.  
   Tystnaden på sjön förkunnade samtidigt att nu stod högsommaren för dörren.
   Förunderligt hur ett plötsligt ljud kan få tankarna att fara, bilder och dofter framträda. Kroppen varvar ner och sinnet stäms för ett ögonblick om i en helt annan tonart, en tonart som man trodde sig i sin gubbskröplighet inte längre ha förmågan att hitta.

Ljud som förmodligen fick kropparna att varva upp och en stämning av helt annat slag att uppkomma beskrivs i följande två små historiska berättelser från Vallen.
  

 
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 070204. Senast uppdaterad 070406.