Jag - en skogarnas son - ville sjunga en sång
till allt folket i staden och byn,
om de mänskor som lever och levde en gång
bortom randen av skogarnas bryn.

Jag vill strö några dofter av kåda och barr
över gatornas trampade sten,
fast min stämma är hes och min gamla gitarr
låter sprucken i elljusets sken.

Jag vill gå ifrån hem mellan stelnande fjäll
bort från leende byar i sol
över fäbodars tun, där nu vittran var kväll
smyger ensam bland pors och viol.

Medan hjortronen gulna på spångbelagd myr
och det droppar från vide och gran,
går jag bort ifrån fisket och alla bestyr 
för att sjunga min visa i stan.

Där går män som har fångats av penningens makt
där går kvinnor i päls och nylon
och har glömt gamle farfar som levde av jakt
och sin mormor i stugan vid ån.

Där går folk som gömt undan sin börd och sin ätt
och sin vagga i blockhusets vrå
och som blygs över hembygdens vanor och sätt
men som längtar dess stenar ändå.

Jag vill tala med dem som har trampat som barn
genom myllan på nyharvad teg
och som sprungit på stigen mot Sågbäckens kvarn
med små lätta och barfota steg.

Och till dom som naturen i vaggan har kysst
men som lockats av jäktets siren,
vill jag säga helt sakta och stilla och tyst
några ord under elljusets sken.

Jag vill hälsa till dem ifrån skogarnas djup,
ifrån ensamma gårdar och tjäll,
ifrån slingrande stigar kring forsar och stup
och från sol över glimrande fjäll.

Jag kan hälsa från ladan vid byvägens grind
att den står där, men saknar sin dörr.
Ty Din farfar är gammal och krokig och blind
och han orkar så lite mot förr.

Jag kan hälsa från lugn över regndrucken skog
och från lomskrik vid Mettjärnens rand
och från dunkande stockar vid landbrötens bog
bakom nattliga eldar på strand.

Ifrån dammvattnets skum mellan tuvor och snår
och från sotiga karlar i blus
kan jag hälsa att allt går i urgamla spår
omkring dunkelgrå lador och hus.

Allt är lika som förr, både trappan och bron
och syrenen vid källarens knut.
Och små svalor ha byggt även nu sina bon
under takåsens prång, som förut.

Gamla farmor står än, liksom förr vid sin spis
fast hon börjar ha svårt för att gå,
men hon bär sina hinkar till kalvar och gris
och hon sköter sin syssla ändå.

Liksom silver i vitt över buskar och träd
lyser daggen i spindlarnas väv,
medan solen går upp över sovande säd,
över sjödragets vassar och säv.

Bortom Sågbäckens dimmor, när morgonen gryr
hör jag kvarnhjulet dunka och slå,
där jag går efter stigen kring Rinnlokens myr
mellan svettiga tjärstubbar grå.

Hör jag viddernas sång i den kåre som drar
över vassen kring tvättbryggans bord.
Hör jag ropet till alla som ännu har kvar
några rötter i hembygdens jord.

Går ett bud: "Kom tillbaka till barndomens strand,
till naturen och stugorna små.
Här måhända är bärgningen mager ibland
men istället är himmelen blå."

Kom tillbaka till fridens och sagornas land
och till doften av lövsprucken skog!
Kom till folket, som lyss till det dolda ibland
bortom vreten vid yxa och plog!

Kom till bäcken med näten och röding och harr
och till kådlupen gran eller fur
och lyssna till skapelsens egen gitarr,
när den spelar i moll eller dur!

GUSTAF ROSIN
Dikten skriven 1958-60

Tonsatt av Rolf Söderberg, Junselevallen.

Lyssna

Sång och gitarr: Hans-Olof Bergman
Dragspel: Roffe Söderberg

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 010105. Senast uppdaterad 091206.