Vårvinterljud med krigiska undertoner
 

Nedtecknat av: ’n Torgny

 

Det hela utspelade sig under kriget –det andra.

En äldre man, vi kan för enkelhets skull kalla honom för E i berättelsen, brukade nästan dagligen besöka en familj, där flera pojkar fortfarande bodde hemma, några blev hemmet troget fram till sin död. E hade ingen egen prenumeration på dagstidningen, varför det brukade vara ett livligt återberättande av vad som stod i tidningen, när han kom på besök till pojkarna. De överträffade varandra om att för E läsa om aktuella händelser.
   Deras fabuleringskonst var vida känd, och sanningshalten var väl inte alla gånger så hög.

En gång var det en av bröderna som läste om en kvinna som beskrevs vara rent ohygglig på att äta. Pärgrytan hennes var som värmar´n man kokade åt grisen i. En hel oxe tyckte hon var en lämplig måltid tillsammans med pärgrytan. Det mest märkliga var emellertid att hennes mamma var så ovanlig liten. Hon var faktiskt inte större än a Paulina, -allt enlig tidningen.
   E tyckte att det lät otroligt, men blev överbevisad när en av bröderna räckte fram tidningen med orden ”läs sjålv” E kunde inte läsa, något som han inte riktigt ville erkänna, dessutom kände han ju Paulina, och hon var verkligen mycket liten.

Finsk-Ryska kriget pågick, och nästan dagligen kom E till ”pojkarna” för att höra hur striderna fortgick, och fronterna flyttades. En dag när E var på besök, var det extra spännande nyheter. En av bröderna ”läste” hur Ryssarna gjorde stora framsteg, ja det rent av stod att de hade avancerat så långt, att en patrull Ryssar hade setts i närheten av Valviken, som ligger i östra änden av betarsjön.
   Stod det i tidningen var det naturligtvis sant, och E blev lite betänksam, han hade för avsikt att besöka ”Nolasjöpojka” dagen efter.
   Det var i slutet på mars, och när den nya dagen grydde med strålande sol, kändes hotet från Ryssarna avlägset, och det var ju rätt så långt till Valvika, och mycke snö, så E gav sig glad i hågen iväg till ”Nolasjöpojka”. Dagen blev trevlig, med mycket resonerande om allt möjligt.
   ”Nolasjöpojka” hade inte tillgång till daglig tidning, och kunde därför inte med säkerhet uttala sig om sanningshalten om huruvida Ryssarna befann sig vid Valviken eller ej, men det tycktes föga troligt.

E gick och funderade så smått på hemvägen,om det otroliga kunde hända, att det inte stämde med verkligheten, det som stod i tidningen om Ryssarna.
   Men plötsligt, när han precis hade gått över Käringbäcken, hörda han något i riset en bit uppefter bäcken  TAKÄRRRN!  E såg sig omkring. Den enda ”kärn” som fanns där, var ju han. TAKÄRRN, TAKÄRRRN, hördes ropen från flera håll.
   Med ens förstod han att han låg illa till. Det var naturligtvis Ryssarna som låg där uppe i buskarna, och nu var på jakt för att ta fast honom.
   E sprang som han aldrig sprungit förut i sitt liv, men när han kom fram till åkern  vid Tjärnråningen saktade han av, för luften höll alldelens på att ta slut.
   Men plötsligt hörde han neremot sjön de skrämmande ropen igen TAKÄRRN TAKÄRRRRN TAKÄRRRRN, och det bar till att springa igen för E.

Ovanstående berättade han nästa dag för de ”tidningsläsande” pojkarna. -Hur gick det sedan då,  undrade de.
   E som inte ville framstå som alltför rädd för Ryssarna, berättade då fortsättningen.
”Jä va nog bra myckä värrä än dom å kutä, jä höl dom n´ par ganger tell, män dom vart längär å längär ättä, å då jäg kommä innafår åkärhägan då stänä jä å ropä åt dom. TA KÄRN BAKI ASCHLÄ ”

Några ryssar blev aldrig synliga i byn, de insåg nog, att med en by full av karlar som E, var det nog lika bra att vända om .
   Det var ripornas högljudda parningsrop som E hade hört och i sitt uppjagade tillstånd hade förstorat upp. TAKÄRRN  TAKÄRRRN  TAKÄRRRN

 
 
Denna sida skapades av Junselevallens byalag 070204. Senast uppdaterad 070204.