I
OM
JAG HADE FRÅGAT doktor Erik Modin, hade jag väl också vetat när den första
furan här i övre ådalarne fälldes med avsikt att den skulle
framforslas till vattendrag för att flottas ned till sågverk i nedre ådalen.
I egenskap av min forne lärare hade han väl näppeligen kunnat ge sig
till att vägra mig upplysningen ifråga. Som han härtill torde anmärka,
var det emellertid ej endast härför som jag, vis à vis undervisning,
saknade intresse. Well, jag vet det nu icke, men ifråga om avverkning av
större betydenhet, behöver man väl knappast räkna med någon tidrymd
av större spännvidd än sextio år. Och först under 1870-talet var det
som den egentliga stordriften tog sin början i övre ådalarnes skogar.
Vidjerepen i fordonen avlöstes av järnkedjor och en och annan såg började
komma till användning vid sidan av yxan, som emellertid länge bibehöll
sin ställning som förnämsta verktyget vid trädens fällning och
kapning.
Utan
att vilja giva sken av någon utförligare redogörelse härvidlag, anser
jag mig emellertid böra börja någorlunda vid början – så långt jag
därom blivit informerad. Till den ändan – början – noterar jag då
de gamles uppgifter om hurusom ombud för Lo såg foro uppefter Åseleälven
och utefter vattendragets stränder huggyxmärkte de största och
vackraste furustammarne i de skogar, som enligt Gustaf Vasas dekret hörde
Gud och Svenska Kronan och ingen annan till. Sagde huggyxmärkande var
emellertid intet olovligt förfarande eller något ”stämplande” mot någondera
av ovannämnda suveräniteter, det var grundat på ett feminint majestäts
förläning, ett privilegium, avsett att uppmuntra den, som det påstods,
därav i stort behov varande, spirande sågverksindustrien vid Anguras
nedre del.
Enligt
mina interlokutörer ägde samtidigt ”bortsättning” av avverkningen
rum, därvid minimidimensionen för virket, tjugusju fots längd och
aderton tums doppdiameter, samt maximiersättningen för arbetet, tolv
skilling pr stock, ”till ömsesidig belåtenhet” stipulerades. Denna
trafik synes hava bedrivits jämväl inåt bivattendrag till Åseleälven,
i det att för något år sedan avlidne A. O. Myrholm i Junselevallen för
mig omtalade hurusom i hans ungdom ynglingarne brukade förskaffa sig
kontanter genom att till Betarsjön framforsla och över densamma till
dess utlopp, Röåfallet, ro med timmergrimmor, sammanhållna medelst
vidjelänsar, s. k. Rajbom. Minimidimensionen var i detta fall densamma
som ovan nämnts, likaväl som ersättningen för arbete eller leverans
synes hava varit stereotyp tolv skilling!
Fällning
och kapning av träden skedde medelst användande av de nu såsom platt
odugliga ansedda ”svenskyxorna”, tjocka alltifrån eggen. Man var
emellertid ej så rädd om armar, rygg och tid då, man dängde gladeliga
på med det trubbiga svenska stålet tills furujättarne drogo sig i
backen med dånande suckar. Och såsom minnesmärken kvarlämnades
pietetsfullt stubbar till halv manshöjd. Var snön djup och stod man på
skidorna vid trädfällningen kunde ju dessa minnesmärkens höjd bliva
riktigt monumental; dylikt fästes intet avseende vid. Lika litet som vid
vad som kvarlämnades av trädet, sedan rotstocken apterats. Efter nutida
sätt att tilvarataga virket, torde man i allt fall böra taxera den kvarlämnade
”tullen” av trädet till två à tre stadiga klampar, vilken
virkesmassa reflexionslöst överfördes till den mindre räntabla fond,
som gemenligen benämnes ”Norrlands multnande millioner” och ingalunda
än i dag saknar generösa donatorer ute i vissa avverkningar.
SÅ KÖRDE DÅ OFTAST fårskinnsklädd fjällbo fram utmed den grova
stockens sida ett par kälkar, hållna samman av ett vidjerep, av vilket
material jämväl bindslena, som skulle fasthålla stocken, voro
tillverkade. I skaklarne kråmade sig en vanligen yster och trots enbart
skogsfoderstillning vacker och hullig häst av vilken man ej begärde mer
än att han drog en stock åt gången. Mera rymdes ej heller på kälkarne,
som på tjurgranstänger under medarne gledo lätt, åtminstone vid skarp
kyla.
Kom
så i 1860-talets senare del stordriften i gång. Man må emellertid ej föreställa
sig att därvid omedelbart rationella metoder, vare sig ifråga om
virkeshushållning eller arbetsteknik kommo till användning.
Toppdiameterns minimum sänktes väl till tolv engelska tum för att rätt
snart successivt halka ned till resp. tio och nio. Sakta och betänksamt,
såsom det höves respektabla svenskar, gingo de ledande trävarugrossisterna
fram, ängsligt prövande sig fram. På arbetets, framforslingens område
kom omedelbart i och med främst värmlänningarnes hitkomst större
livlighet och åtskilligt bättre arbetsmetoder tillsynes. Av den formliga
invasionshär, rekryterad från alla Sveriges landskap samt ej i ringa mån
från Norge och Finland, voro dessa värmlänningar obestridligt de
egentliga pioniärerna. Detta låter sig icke rättvisligen förnekas om
ock numera kan konstateras att den nuvarande ortsbefolkningen – i stor
utsträckning en korsnings-, bastardras i anslutning till förenämnda
invasion – gått långt förbi sina mästare ifråga om duktighet att
”köra timmer”. Järnkedjor, sprintar och bastanta smiden å kördonen,
större fordringar ställda på dragarne i gengäld för en kraftig
utfodring kom härmed i bruk.
Någon
rationell ordning blev, som sagt, emellertid ännu ej på länge. Träden
fälldes från kvarlämnade höga stubbar fortfarande med yxa, numera de
vassa engelska ”Hunts”, timret utsattes för åverkan, i det att vid
hopdragning, lastning o. s. v. yxan hänsynslöst höggs in i detsamma och
sålunda fick tjänstgöra i stället för, som nu sker, med lyftsax och
krok. Lastningen kunde heller icke bliva synnerligen imponerande, då ännu
endast ”bakkälkar” såsom efterdoning kommit i bruk. Först med den förstorade
bosläden började lastning av större mått. Den boslädtyp, som först
demonstrerades här, var nämligen ej bredare än de då använda kälkarna.
Skillnaden låg i de olika längderna för medarne och fördelen av boslädens
användning skulle sålunda förnämligast ligga däri, att vägen ej blev
så gropig, som fallet blir när de korta kälkarne användas. Från något
över alnen har boslädens bredd under decenniernas lopp undan för undan
påräknats för att numera i styvaste laget närma sig sjuttio engelska
tum i lassvidd.
GÖR MAN I DETTA sammanhang en jämförelse mellan lastningskapaciteten från
äldsta häri beräknade tid och tills nuvarande, blir skillnaden nog så
markant i det att exempelvis en 27-18, som då var fullt lass håller 53,7
kbf, under det att numera ett boslädlass om 250 kbf ej väcker särskild
uppmärksamhet. Skillnaden mellan förr och nu i andra här berörda hänseenden
är minst lika stor. All fällning och kapning sker med såg, en belysande
virkesbesparing, och stubbarne får – praktiskt taget – ej hålla någon
höjd alls. Topparne utnyttjas vid rationell avverkning till tre engelska
tum och exempel givas på att grövre kvistar av furu lämnat props
(minimidimension nio fot lång, tre tum toppdiameter, engelskt mått).
Mycket
tyder emellertid på att vi ändock just nu stå inför rent revolterande
förändringar ifråga om skogsavverkning och vi skola i en kommande
artikel, låt vara gissningsvis, söka skissera de sannolika
utvecklingsformerna å detta för vår hela nationalhushållning så
betydelsefulla område
*
|
II
I
FÖREG. ARTIKEL OMNÄMNDES i största korthet allt intill senaste tid vid
utforsling av skogsprodukter använda kördon med undantag för den s.k.
getdoningen. Trots allt agiterande rabalder om denna fordonstyp känner
man sig närmast böjd för att, mildast uttryckt, förbigå den med
tystnad. Då detta emellertid av de ingalunda fåtaliga försvararne av körredskapet
ifråga möjligen kan tydas som feghet, anmärkes om detsamma, att det utgör
ett eklatant bevis för satsen, att varje länk för sig uti utvecklingens
långa kedja ingalunda nödvändigtvis får betraktas såsom betraktande
ett framsteg.
Såsom
ett sådant i allra eminentaste grad får man väl i stället betrakta den
på det yttersta i dessa tider på arenan uppträdande
t r a k t o r n. Intet tvivel om att vi, tack vare den, stå inför
fullst. Revolutionerande förändringar ej minst å virkesframforslingens
gebit. Den största betydelsen, den största skillnaden tillfölje denne
dragares framträdande anses – förklarligt nog förresten – ligga uti
dess kapacitet. Naturligtvis har detta sätt att se obestridligt fog för
sig, men den kommer att medföra en annan, fullt så markant skillnad
mellan hitintills och hädanefter, nämligen ifråga om trävaruindustriens
beroende av det norrländska jordbruket. Ty ehuru härtill sarkastiskt kan
anmärkas, att fournerandet av de norrländska skogsavverkningarne till
huvudsaklig del haft att tillita andra länders jordbruk, i främsta
rummet då Amerika, o. att så allt fortfarande torde få anses vara
fallet, har i alla händelser industrien åt åtminstone ett område varit
rätt så beroende av det norrländska jordbruket. Nämligen ifråga om
dragare.
Om
man bortser ifrån en alltid märkbar import från Norge, kan man ju säga
att timmerdragarestammen uteslutande remonterats från norra Sverige,
sannolikt då i främsta rum Jämtland. Häruti har emellertid ingalunda
legat den största betydelsen. Den har däremot varit och är, så länge
som hästar användas för virkesutforslingen, tillfinnandes till
dragarnes utfodring med norrlandsfoder. Naturligtvis är jag även härvid
beredd på en invändning om att jämväl foder, såväl hö som
kraftfoder, årligen – åtminstone alltsedan norra stambanans tillkomst
– -Bladet torsdagen den 3 februari 1921fraktats från södern hit upp.
Lika sant som detta är, lika obestridligt torde det vara, att, det norrländska
fodertillskottet förutan, utfodringen skulle blivit för dyr. I varje
fall för att utforslingen skulle kunna kalkylerats så pass billig, som
nu varit fallet. Så skulle ju utfodringen även under de tider höst och
vår, då dragarna vare sig kunnat livnära sig ute å betesmarkerna eller
användas för virkesdrivning måst ske med importfoder. Nu hava ju i
regel timmerkörarne jordbruk och sålunda under just dessa tider full användning
för sina hästar vid jordens bearbetande. Därvid utfodras i allmänhet
med det foder detta jordbruk lämnar. Undantag gives ju, men så finnas ju
också till motvikt rätt många timmerkörare, som köpa endast havre,
under det att allt hö tages från det egna jordbruket. In summa, detta
norrlandsfoder har för de norrländska skogarnas exploaterande varit en
betydelsefull faktor att räkna med.
I DEN MÅN SOM NU traktorerna komma till användning för framforslingen
av skogsprodukter, mister vårt jordbruk åtminstone denna sin betydelse för
sagda trafik. De större som mindre jordbrukarnas hittillsvarande övertag
i det stycket över de icke-jordbrukande arbetarne i konkurrensen om
timmerdrivningarna är härmed borteliminerad. Detta må nu ur
agrikulturell synpunkt vara än så beklagligt, faktum rubbar det dock
icke. Och verkningarna av detta nya sakläge skola sannolikt ej längre låta
vänta på sig.
Härtill
svaras måhända, att jordbrukaren, som sådan, äger ytterligare en användning
för sin anskaffade traktor. Att han – liksom med hästen – använder
maskinen såväl för jordens kultivering som framforsling av bolagens
timmer. Må så vara, men hans egenskaper av jordbrukare skänker honom
icke längre något övertag i konkurrensen med den jordlöse traktorägaren,
i varje fall icke ifråga om dragarens matande.
Att
återigen göra det antagandet, att jordbrukarna i och med anskaffandet av
traktorer skola avvinna jorden så mycket högre avkastning, att de därigenom
skola bliva konkurrenskraftigare å här ifrågavarande område, skulle väl
närmast vara liktydigt med det förmodande, att de större jordbrukarne hädanefter
skulle komma att ute i bolagens skogskörslor avlösa de mindre, som
hittills varit förhärskande. Knappast troligt.
Kommer
så frågan om anskaffandet. Alldenstund att det ju givetvis kommer att
ligga i trävarubolagens självfallna intresse att sådana överstyva
timmerdragare komma i duktiga arbetares ägo, är det ju ej djärvt att göra
det antagandet att de skola vid behov träda förmedlande emellan. Det
blir ju i sak detsamma, som hittills något emellanåt tillsyneskomna, att
ett bolag inköpt häst åt en arbetare för att sätta honom i stånd att
uppträda – i konkurrensen.
Ute i avverkningarne kommer naturligtvis användningen av den
nye dragaren att betydligt omdana förhållandena. De små lagen –
vanligtvis 5 à 6 man pr dragare – komma givetvis att visa sig otillräckliga
för utnyttjandet av en bjässe, som i gynnsamma lägen draga lika mycket
som sex hästar. Fem à sex självmedvetna körkarlar avlösas av en om
sin värdighet förmodligen icke mindre mån chaufför. Men huru överstyva
”brosslare” det än här och var kan finnas, så lärer nog ingen se
sig i stånd att i hyggstet, såsom hittills – ofta oresonligt nog –
begärts, ensam reda till timret för lastningen samt vid densamma vara
behjälplig. Åt traktorn – som nog torde kräva än bättre
”brossling” än hästen – skulle sålunda behövas en liten stab av
”brosslare”, om man nu inte kommer att tillämpa det å vissa orter även
hittills praktiserade sättet att såväl huggning som ”brossling” ingår
uti avtalet om huggningen. Hur som helst, en betydlig utökning av laget
kommer den nye ”dragkampen” att medföra. När bosläden äntligt
kommit till fullt effektiv användning ansågs det för en hel del korta
och besvärliga flottleders vidkommande oekonomiskt att längre till
desamma framforsla timmer; man har sålunda under senare decennier kört
utefter dessa flottled och fram till de större vattendrag uti vilka de förenämnda
utrymma.
TRAKTORN KOMMER SÄKERT att utöka antalet kasserade flottleder. När tvärbanan
väl en gång är färdig kommer säkert en högst betydande avverkning av
ådalsskogarnes stora virkesreserver, lövvirke m. m. att med traktorn
befordras in till linjen f. v. b. Såsom främjande medel för sålunda ökade
arbetstillfällen får den på så vis betraktad anses jämväl såsom en
förbättrare av arbetarens förhållanden. Men också endast på så vis.
Utan
att sålunda reellt förbättra arbetets villkor, skall dock den säkerligen
undan för undan förbättrade traktorn bliva en av vår närmaste
framtids mäktigaste hävstänger i framåtskridandets tjänst. Och ehuru
den – såsom den frukt av trädet på gott och ont, som den är – med
all rätt från olika synpunkter kommer att betraktas rätt olika, måste
den anses löftesrik vis à vis nationalekonomi.
Men om den sålunda för våra
avverkningsförhållanden kan betraktas såsom en någorlunda tillfyllestgörande
förbättrare, skall även traktorn för vissa av jordens skogbärande länder
visa sig otillräcklig för dessa tillgångars tillvaratagande. Om man
emellertid tänker efter hurusom utvecklingen fortgått exempelvis från
den första ångbåtens och det första lokomotivets tid intill dags dato,
så behöver man sannerligen ej vara någon siare för att förutse
hurusom den aldrig vilande utvecklingen en gång skall presentera en
flygskeppstyp nog stark att att likt en gigantisk rovfågel slå ned och
bortföra en timmerlast. Detta skall också gynna vissa länders
nationalekonomi.
Vår likväl mera ovisst!
|