Svanström och skogen

     Utvecklingen i skogen var ett ämne som den mångkunnige August Svanström ägnade åtskilliga tankar. Han ivrade tidigt för att skogsarbetarna skulle organisera sig fackligt och i sin skrift Vedergällningens lag spekulerade han om vad det så kallade bolagsväldet kunde ställa till med i flera led (se artikeln ”Pionjären August Svanström” på himsia).
     Men han var också intresserad av vad som kunde tänkas hända med skogen och skogsarbetet i framtiden. Det framgår av två artiklar som han skrev i Sollefteå-Bladet 1921.
     Med avstamp i gångna tider, då yxan var det enda verktyget, ”tjock alltifrån eggen”, och en huggare fick tolv skilling (25 öre) per stock, skildrar han vad som är på väg: traktorn har så smått börjat ersätta hästen och den som har en skapande fantasi kan ana andra mekaniska monster vid horisonten.
     De två artiklarna bekräftar både att August Svanström var skrivkunnig som få och att han ägde gedigna kunskaper i ämnet skogen. Jag har skrivit av dem precis som de står i tidningen.

                                                                                                                                                      ’n Hanns-Olov

  -   *   -

Skogsavverkningens Metamorphoser.

För Sollefteå-Bladet av AUG. SVANSTRÖM                                                      

 I

OM JAG HADE FRÅGAT doktor Erik Modin, hade jag väl också vetat när den första furan här i övre ådalarne fälldes med avsikt att den skulle framforslas till vattendrag för att flottas ned till sågverk i nedre ådalen. I egenskap av min forne lärare hade han väl näppeligen kunnat ge sig till att vägra mig upplysningen ifråga. Som han härtill torde anmärka, var det emellertid ej endast härför som jag, vis à vis undervisning, saknade intresse. Well, jag vet det nu icke, men ifråga om avverkning av större betydenhet, behöver man väl knappast räkna med någon tidrymd av större spännvidd än sextio år. Och först under 1870-talet var det som den egentliga stordriften tog sin början i övre ådalarnes skogar. Vidjerepen i fordonen avlöstes av järnkedjor och en och annan såg började komma till användning vid sidan av yxan, som emellertid länge bibehöll sin ställning som förnämsta verktyget vid trädens fällning och kapning.
   Utan att vilja giva sken av någon utförligare redogörelse härvidlag, anser jag mig emellertid böra börja någorlunda vid början – så långt jag därom blivit informerad. Till den ändan – början – noterar jag då de gamles uppgifter om hurusom ombud för Lo såg foro uppefter Åseleälven och utefter vattendragets stränder huggyxmärkte de största och vackraste furustammarne i de skogar, som enligt Gustaf Vasas dekret hörde Gud och Svenska Kronan och ingen annan till. Sagde huggyxmärkande var emellertid intet olovligt förfarande eller något ”stämplande” mot någondera av ovannämnda suveräniteter, det var grundat på ett feminint majestäts förläning, ett privilegium, avsett att uppmuntra den, som det påstods, därav i stort behov varande, spirande sågverksindustrien vid Anguras nedre del.
   Enligt mina interlokutörer ägde samtidigt ”bortsättning” av avverkningen rum, därvid minimidimensionen för virket, tjugusju fots längd och aderton tums doppdiameter, samt maximiersättningen för arbetet, tolv skilling pr stock, ”till ömsesidig belåtenhet” stipulerades. Denna trafik synes hava bedrivits jämväl inåt bivattendrag till Åseleälven, i det att för något år sedan avlidne A. O. Myrholm i Junselevallen för mig omtalade hurusom i hans ungdom ynglingarne brukade förskaffa sig kontanter genom att till Betarsjön framforsla och över densamma till dess utlopp, Röåfallet, ro med timmergrimmor, sammanhållna medelst vidjelänsar, s. k. Rajbom. Minimidimensionen var i detta fall densamma som ovan nämnts, likaväl som ersättningen för arbete eller leverans synes hava varit stereotyp tolv skilling!
   Fällning och kapning av träden skedde medelst användande av de nu såsom platt odugliga ansedda ”svenskyxorna”, tjocka alltifrån eggen. Man var emellertid ej så rädd om armar, rygg och tid då, man dängde gladeliga på med det trubbiga svenska stålet tills furujättarne drogo sig i backen med dånande suckar. Och såsom minnesmärken kvarlämnades pietetsfullt stubbar till halv manshöjd. Var snön djup och stod man på skidorna vid trädfällningen kunde ju dessa minnesmärkens höjd bliva riktigt monumental; dylikt fästes intet avseende vid. Lika litet som vid vad som kvarlämnades av trädet, sedan rotstocken apterats. Efter nutida sätt att tilvarataga virket, torde man i allt fall böra taxera den kvarlämnade ”tullen” av trädet till två à tre stadiga klampar, vilken virkesmassa reflexionslöst överfördes till den mindre räntabla fond, som gemenligen benämnes ”Norrlands multnande millioner” och ingalunda än i dag saknar generösa donatorer ute i vissa avverkningar.

SÅ KÖRDE DÅ OFTAST fårskinnsklädd fjällbo fram utmed den grova stockens sida ett par kälkar, hållna samman av ett vidjerep, av vilket material jämväl bindslena, som skulle fasthålla stocken, voro tillverkade. I skaklarne kråmade sig en vanligen yster och trots enbart skogsfoderstillning vacker och hullig häst av vilken man ej begärde mer än att han drog en stock åt gången. Mera rymdes ej heller på kälkarne, som på tjurgranstänger under medarne gledo lätt, åtminstone vid skarp kyla.
   Kom så i 1860-talets senare del stordriften i gång. Man må emellertid ej föreställa sig att därvid omedelbart rationella metoder, vare sig ifråga om virkeshushållning eller arbetsteknik kommo till användning. Toppdiameterns minimum sänktes väl till tolv engelska tum för att rätt snart successivt halka ned till resp. tio och nio. Sakta och betänksamt, såsom det höves respektabla svenskar, gingo de ledande trävarugrossisterna fram, ängsligt prövande sig fram. På arbetets, framforslingens område kom omedelbart i och med främst värmlänningarnes hitkomst större livlighet och åtskilligt bättre arbetsmetoder tillsynes. Av den formliga invasionshär, rekryterad från alla Sveriges landskap samt ej i ringa mån från Norge och Finland, voro dessa värmlänningar obestridligt de egentliga pioniärerna. Detta låter sig icke rättvisligen förnekas om ock numera kan konstateras att den nuvarande ortsbefolkningen – i stor utsträckning en korsnings-, bastardras i anslutning till förenämnda invasion – gått långt förbi sina mästare ifråga om duktighet att ”köra timmer”. Järnkedjor, sprintar och bastanta smiden å kördonen, större fordringar ställda på dragarne i gengäld för en kraftig utfodring kom härmed i bruk.
   Någon rationell ordning blev, som sagt, emellertid ännu ej på länge. Träden fälldes från kvarlämnade höga stubbar fortfarande med yxa, numera de vassa engelska ”Hunts”, timret utsattes för åverkan, i det att vid hopdragning, lastning o. s. v. yxan hänsynslöst höggs in i detsamma och sålunda fick tjänstgöra i stället för, som nu sker, med lyftsax och krok. Lastningen kunde heller icke bliva synnerligen imponerande, då ännu endast ”bakkälkar” såsom efterdoning kommit i bruk. Först med den förstorade bosläden började lastning av större mått. Den boslädtyp, som först demonstrerades här, var nämligen ej bredare än de då använda kälkarna. Skillnaden låg i de olika längderna för medarne och fördelen av boslädens användning skulle sålunda förnämligast ligga däri, att vägen ej blev så gropig, som fallet blir när de korta kälkarne användas. Från något över alnen har boslädens bredd under decenniernas lopp undan för undan påräknats för att numera i styvaste laget närma sig sjuttio engelska tum i lassvidd.

GÖR MAN I DETTA sammanhang en jämförelse mellan lastningskapaciteten från äldsta häri beräknade tid och tills nuvarande, blir skillnaden nog så markant i det att exempelvis en 27-18, som då var fullt lass håller 53,7 kbf, under det att numera ett boslädlass om 250 kbf ej väcker särskild uppmärksamhet. Skillnaden mellan förr och nu i andra här berörda hänseenden är minst lika stor. All fällning och kapning sker med såg, en belysande virkesbesparing, och stubbarne får – praktiskt taget – ej hålla någon höjd alls. Topparne utnyttjas vid rationell avverkning till tre engelska tum och exempel givas på att grövre kvistar av furu lämnat props (minimidimension nio fot lång, tre tum toppdiameter, engelskt mått).
   Mycket tyder emellertid på att vi ändock just nu stå inför rent revolterande förändringar ifråga om skogsavverkning och vi skola i en kommande artikel, låt vara gissningsvis, söka skissera de sannolika utvecklingsformerna å detta för vår hela nationalhushållning så betydelsefulla område

                                                       *

II

I FÖREG. ARTIKEL OMNÄMNDES i största korthet allt intill senaste tid vid utforsling av skogsprodukter använda kördon med undantag för den s.k. getdoningen. Trots allt agiterande rabalder om denna fordonstyp känner man sig närmast böjd för att, mildast uttryckt, förbigå den med tystnad. Då detta emellertid av de ingalunda fåtaliga försvararne av körredskapet ifråga möjligen kan tydas som feghet, anmärkes om detsamma, att det utgör ett eklatant bevis för satsen, att varje länk för sig uti utvecklingens långa kedja ingalunda nödvändigtvis får betraktas såsom betraktande ett framsteg.
   Såsom ett sådant i allra eminentaste grad får man väl i stället betrakta den på det yttersta i dessa tider på arenan uppträdande  t r a k t o r n. Intet tvivel om att vi, tack vare den, stå inför fullst. Revolutionerande förändringar ej minst å virkesframforslingens gebit. Den största betydelsen, den största skillnaden tillfölje denne dragares framträdande anses – förklarligt nog förresten – ligga uti dess kapacitet. Naturligtvis har detta sätt att se obestridligt fog för sig, men den kommer att medföra en annan, fullt så markant skillnad mellan hitintills och hädanefter, nämligen ifråga om trävaruindustriens beroende av det norrländska jordbruket. Ty ehuru härtill sarkastiskt kan anmärkas, att fournerandet av de norrländska skogsavverkningarne till huvudsaklig del haft att tillita andra länders jordbruk, i främsta rummet då Amerika, o. att så allt fortfarande torde få anses vara fallet, har i alla händelser industrien åt åtminstone ett område varit rätt så beroende av det norrländska jordbruket. Nämligen ifråga om dragare.
   Om man bortser ifrån en alltid märkbar import från Norge, kan man ju säga att timmerdragarestammen uteslutande remonterats från norra Sverige, sannolikt då i främsta rum Jämtland. Häruti har emellertid ingalunda legat den största betydelsen. Den har däremot varit och är, så länge som hästar användas för virkesutforslingen, tillfinnandes till dragarnes utfodring med norrlandsfoder. Naturligtvis är jag även härvid beredd på en invändning om att jämväl foder, såväl hö som kraftfoder, årligen – åtminstone alltsedan norra stambanans tillkomst – -Bladet torsdagen den 3 februari 1921fraktats från södern hit upp. Lika sant som detta är, lika obestridligt torde det vara, att, det norrländska fodertillskottet förutan, utfodringen skulle blivit för dyr. I varje fall för att utforslingen skulle kunna kalkylerats så pass billig, som nu varit fallet. Så skulle ju utfodringen även under de tider höst och vår, då dragarna vare sig kunnat livnära sig ute å betesmarkerna eller användas för virkesdrivning måst ske med importfoder. Nu hava ju i regel timmerkörarne jordbruk och sålunda under just dessa tider full användning för sina hästar vid jordens bearbetande. Därvid utfodras i allmänhet med det foder detta jordbruk lämnar. Undantag gives ju, men så finnas ju också till motvikt rätt många timmerkörare, som köpa endast havre, under det att allt hö tages från det egna jordbruket. In summa, detta norrlandsfoder har för de norrländska skogarnas exploaterande varit en betydelsefull faktor att räkna med.

I DEN MÅN SOM NU traktorerna komma till användning för framforslingen av skogsprodukter, mister vårt jordbruk åtminstone denna sin betydelse för sagda trafik. De större som mindre jordbrukarnas hittillsvarande övertag i det stycket över de icke-jordbrukande arbetarne i konkurrensen om timmerdrivningarna är härmed borteliminerad. Detta må nu ur agrikulturell synpunkt vara än så beklagligt, faktum rubbar det dock icke. Och verkningarna av detta nya sakläge skola sannolikt ej längre låta vänta på sig.
   Härtill svaras måhända, att jordbrukaren, som sådan, äger ytterligare en användning för sin anskaffade traktor. Att han – liksom med hästen – använder maskinen såväl för jordens kultivering som framforsling av bolagens timmer. Må så vara, men hans egenskaper av jordbrukare skänker honom icke längre något övertag i konkurrensen med den jordlöse traktorägaren, i varje fall icke ifråga om dragarens matande.
   Att återigen göra det antagandet, att jordbrukarna i och med anskaffandet av traktorer skola avvinna jorden så mycket högre avkastning, att de därigenom skola bliva konkurrenskraftigare å här ifrågavarande område, skulle väl närmast vara liktydigt med det förmodande, att de större jordbrukarne hädanefter skulle komma att ute i bolagens skogskörslor avlösa de mindre, som hittills varit förhärskande. Knappast troligt.
   Kommer så frågan om anskaffandet. Alldenstund att det ju givetvis kommer att ligga i trävarubolagens självfallna intresse att sådana överstyva timmerdragare komma i duktiga arbetares ägo, är det ju ej djärvt att göra det antagandet att de skola vid behov träda förmedlande emellan. Det blir ju i sak detsamma, som hittills något emellanåt tillsyneskomna, att ett bolag inköpt häst åt en arbetare för att sätta honom i stånd att uppträda – i konkurrensen.
   Ute i avverkningarne kommer naturligtvis användningen av den nye dragaren att betydligt omdana förhållandena. De små lagen – vanligtvis 5 à 6 man pr dragare – komma givetvis att visa sig otillräckliga för utnyttjandet av en bjässe, som i gynnsamma lägen draga lika mycket som sex hästar. Fem à sex självmedvetna körkarlar avlösas av en om sin värdighet förmodligen icke mindre mån chaufför. Men huru överstyva ”brosslare” det än här och var kan finnas, så lärer nog ingen se sig i stånd att i hyggstet, såsom hittills – ofta oresonligt nog – begärts, ensam reda till timret för lastningen samt vid densamma vara behjälplig. Åt traktorn – som nog torde kräva än bättre ”brossling” än hästen – skulle sålunda behövas en liten stab av ”brosslare”, om man nu inte kommer att tillämpa det å vissa orter även hittills praktiserade sättet att såväl huggning som ”brossling” ingår uti avtalet om huggningen. Hur som helst, en betydlig utökning av laget kommer den nye ”dragkampen” att medföra. När bosläden äntligt kommit till fullt effektiv användning ansågs det för en hel del korta och besvärliga flottleders vidkommande oekonomiskt att längre till desamma framforsla timmer; man har sålunda under senare decennier kört utefter dessa flottled och fram till de större vattendrag uti vilka de förenämnda utrymma.

TRAKTORN KOMMER SÄKERT att utöka antalet kasserade flottleder. När tvärbanan väl en gång är färdig kommer säkert en högst betydande avverkning av ådalsskogarnes stora virkesreserver, lövvirke m. m. att med traktorn befordras in till linjen f. v. b. Såsom främjande medel för sålunda ökade arbetstillfällen får den på så vis betraktad anses jämväl såsom en förbättrare av arbetarens förhållanden. Men också endast på så vis.
    Utan att sålunda reellt förbättra arbetets villkor, skall dock den säkerligen undan för undan förbättrade traktorn bliva en av vår närmaste framtids mäktigaste hävstänger i framåtskridandets tjänst. Och ehuru den – såsom den frukt av trädet på gott och ont, som den är – med all rätt från olika synpunkter kommer att betraktas rätt olika, måste den anses löftesrik vis à vis nationalekonomi.
    Men om den sålunda för våra avverkningsförhållanden kan betraktas såsom en någorlunda tillfyllestgörande förbättrare, skall även traktorn för vissa av jordens skogbärande länder visa sig otillräcklig för dessa tillgångars tillvaratagande. Om man emellertid tänker efter hurusom utvecklingen fortgått exempelvis från den första ångbåtens och det första lokomotivets tid intill dags dato, så behöver man sannerligen ej vara någon siare för att förutse hurusom den aldrig vilande utvecklingen en gång skall presentera en flygskeppstyp nog stark att att likt en gigantisk rovfågel slå ned och bortföra en timmerlast. Detta skall också gynna vissa länders nationalekonomi.

    Vår likväl mera ovisst!

 

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 021213. Senast uppdaterad 021213.