Våll’n värst på vintern

Text och foto: ’n Hanns-Olov

 

DEN HÄR VINTERN, 2003, har inga skidspår ringlat sig över Kläppmyran, bort mot Hömyrgärdan och över Meckelsklippen. Och inget ljud av puckar och ishockeyklubbor har skingrat kvällarnas tystnad i byn. Annat var det förr.


Den här bilden togs i början av 60-talet. Då var storhetstiden över. Fr.v. Roger Berglund, Alf Granqvist, Ove Rohlén, Örian Gradin, Rune Alfredsson och Björn Hagberg.

ANNAT VAR DET under tidigt 1960-tal och längre tillbaka i tiden, då Våll´n var en by med många goda idrottsutövare. Storhetstiden inträffade på 1950-talet, med inte bara fotbollslag och ishockeylag i seriespel utan också något så förnämligt som SM-medaljer i skidåkning.
    Skidor har det förstås åkts i skogarna runt Våll´n under långliga tider. Skridskor likaså; på vårvintern de år då Betarsjön har behagat ligga snöfri och blank.
    Skidtävlingar, mest kanske för eleverna i skolan, förekom i byn långt innan det blev aktuellt att bilda en idrottsförening. Det skedde 1948. Dessförinnan var det tal om att vållara skulle utgöra en sektion i Junsele IF, men det ansågs ganska snart inte vara någon lyckad lösning. Bättre då att starta eget.
    Junselevallens IF, som föreningen kom att heta, arrangerade en och annan skidtävling i början av 50-talet och skickade också åkare till tävlingar på annat håll. Ibland gick det bättre än annars; vid stora DM i Ullånger 1952 fick vållara ögonen på sig genom att närapå ställa till med sensation på första sträckan i stafetten.

TVÅ ÅR SENARE HÄNDE något som satte fart inte bara på idrotten utan på hela byn. En ny och ung skollärare, Karl-Erik Andersson, anlände till Våll´n. Han kom från Värmland hösten 1954. För att få en ordinarie tjänst hade han förbundit sig att stanna minst fem år. Så blev det också, med ett par års råge.
    Karl-Erik Andersson visste säkert inte mycket om skidåkning när han och hustrun Margareta flyttade in i lärarbostaden vid skolan. Själv var han inte heller någon idrottsutövare. De gånger han stod på skidor eller åkte skridskor under sina år på Våll’n var lätt räknade.
    Men sport var han intresserad av, och en entusiast var han. Redan första vintern ordnade han så att det blev en provisorisk isbana på skolplanen. Och omedelbart greps han av de framgångar som hans elever och lite äldre ungdomar skördade i vinterns skidtävlingar. Så hade det för övrigt nästan alltid varit; när det drog ihop sig till skolmästerskap i dåvarande Junsele kommun låg vållara alltid högt i resultatlistorna.
    Nästa säsong såg nyskollärarn till att Junselevallens IF skickade ett gäng skidåkare till ungdoms-DM i Fiskja. Det gav en försmak av vad som komma skulle de följande åren. Gänget från Junselevallen kunde vända åter från Fiskja med ett UDM i ryggsäcken.


Arne Jonasson var en av de två
renskötande grabbar som några
vintrar representerade Junsele-
vallens IF i skidtävlingar. Den 
andre var Lars-Paul Kroik.


SÅ RULLADE DET PÅ. Karl-Erik Andersson och hans skidgäng drog till sig åkare från andra håll och Junselevallens IF blev snart den dominerande skidklubben bland ungdomar i Ångermanland.
    Tidigt på sensommaren inledde de sin träning utomhus med löpning på mon strax ovanför Rinnåbron, styrketräning med avklippta cykelslangar, som hade bundits fast i tallstammar, och rusning upp och ner i sandniporna vid ån. På vintern bedrev de inomhusträning två kvällar i veckan i skolans gymnastiksal. Där deltog ungdomar från hela Junsele, sedan Junsele IF hade lagt ned sin skidsektion för att låta åkarna träna och tävla med Våll’n.
    Och det gav resultat. Junselevallens IF plockade åt sig DM-tecken i mängd under senare hälften av 1950-talet, alla andra framskjutna placeringar i olika tävlingar icke att förglömma. En av de mest framgångsrika var Lars-Paul Kroijk. Han blev bland annat juniordistriktsmästare två år i följd.
    Pricken över i-et var ett svenskt skolmästerskap. Det hemfördes av Åsa Myrholm vid en tävling i Östersund. Något år tidigare hade Inga-Lisa Jonsson tagit silver i samma SM.


Den här bilden var införd i DN när
Åsa Myrholm hade vunnit skol-SM.


DET ÄR INTE FEL att säga att Karl-Erik Andersson och hans skidåkare fick hela byn att leva upp några år. Under flera vintrar arrangerade Junselevallens IF till exempel en stor skidtävling, ”Junselemästerskapen”, med deltagare från hela Ångermanland. Det var en folkfest som lockade ung och gammal ut i snöljuset.
    Men inte bara skidåkningen blåste liv i byn. Karl-Erik Andersson ägnade lika stort intresse åt att skapa en ishockeyplan, fullt reglementsenlig och försedd med all nödig utrustning för seriespel. Både planen och de dräkter och skydd han skaffade till hockeylaget var av högsta klass. Målvaktens utrustning var så fullödig och modern att Junsele IF brukade låna den emellanåt till sina division IV-matcher.
    Karl-Erik Andersson trollade fram pengar, det vill säga tiggde av skogsägare och andra som kunde ge ett bidrag, till belysning, sarg och allt annat som behövdes. De starka lamporna, upphängda i höga stolpar, lyste upp himlen så att skenet syntes i hela byn. Över en stor del av byn hördes också ljudet av klubbor som smällde mot varandra och puckar som dunsade mot sargen.

HOCKEYBANAN ANVÄNDES förstås av skolans elever, som också i stor utsträckning skötte den; skottade snö, skrapade och spolade isen. Allt medan skollärarn iakttog dem från sitt fönster i storskolans klassrum på andra våningen.
    Men banan nyttjades också av bybor i vuxen ålder. På kvällarna var den ett slags utomhuslig fritidsgård, fylld av folk.
    Skolan höll sig med ett eget hockeylag, ”Vallen Racers”, som inte utan framgång spelade mot lag från Junsele centralskola.
    Nästan omedelbart bildades också ett seniorlag, en sorts avläggare till sommarens fotbollslag. Det deltog några vintrar i seriespel men hade väl, om sanningen ska fram i historiens obevekliga ljus, inte så stora framgångar. Motståndarna hette sådant som Vängelsby och Svanabyn. Särskilt matcherna mot svanabyssa bjöd ofta på en underhållning som belönades inte bara med applåder utan även många minuter i utvisningsbåset.

SKIDEPOKEN TOG SLUT när Karl-Erik Andersson lämnade byn 1961 och återvände hem till Värmland. Ishockeyn, förvandlad till hockey-bockey (ishockey med bandyboll), fortsatte flera år till. Våll´n deltog ganska länge med ett lag i en korpserie i Junsele.
 
Lagbild från skidtävling i mitten av 50-talet. I mitten ser vi en stolt Karl-Erik Andersson hålla i vandringspriset.
 

Stilstudie på Zackris Nordgaard och Inga-Lisa Grön (Jonsson) vid en skidtävling i Junsele i senare delen av 1950-talet.
(Fotograf okänd)
 

Här syns Johan-Adolf (Jocka) Ulander staka fram i Junselemästerskapen på Vallen.
 


Det fanns även isprinsessor på isbanan i Vallen.
Här ser vi Carola Berg och Doris Jönsson.


EN AV DE MEST uthålliga på hockeyplanen var Tage 
Berglund. Han var med redan i början, höll stilen genom 
alla år och spelade aktivt en bra bit upp i 50-årsåldern.

 


Hä ji borti annörja! Storrännare på startlinjen vid en skidtävling på Våll'n tidigt på 1900-talet. 
Fotograf okänd.

Denna sida skapades av Junselevallens byalag 030330. Senast uppdaterad 040110.