|
Titta på den här bilden. Visst är det Danelsboa man ser i bakgrunden. Men
observera att bilden visar gamla Bäckbacken, gammvägen.
Fotot togs som synes 1936, ett par
årtionden innan
’n Daniel flyttade sitt hus helt och hållet, med hjälp av en traktor (!),
ett par hundra meter till nyvägen och den nuvarande Bäckbacken.
När bilden togs hade den nya vägen
byggts färdig till Bäckbron. Där blev det stopp. Samma sak hände tydligen
med alla så kallade ”statskommunala reservarbeten”. Förmodligen handlade
det om brist på pengar.
Vållara fick fortsätta att underhålla
sin enskilda väg, gammvägen, genom byn en snövinter till.
Men den som väntar på något gott. Och vållara hade väntat länge; ända
sedan de första åren på 1900-talet, då det blev tal om att bygga en allmän
landsväg från kyrkbyn Krånged (som man skrev då) till Granåsen. Eller närmare
bestämt till Dorotea sockengräns, strax ovanför Västerås.
Under lång tid var det meningen att vägen
till Granåsen skulle gå på den östra sidan av Betarsjön, via Ruske. Det
tyckte Junsele kommunalstämma 1901 och fattade beslut om att undersöka
saken. En undersökning blev det också. Men sedan hände ingenting förrän
1917, då stämman beslutade att en väg skulle stakas ut.
Det uppdraget utfördes av en
kapten Tisell. Långt efteråt, när vållara stred som värst med röskara om
vägsträckningen, var det mycket tal om ”det tisellska alternativet”.
Vållara protesterade hos Konungens
befallningshavande, det vill säga landshövdingen och länsstyrelsen. Därmed
inleddes en strid som rasade år ut och år in. Vållara ansåg att vägen
till Dorotea skulle gå väster om sjön, genom Våll’n, röskara att den
skulle gå på den östra sidan.
Nord-Sverige och Sollefteå-Bladet fylldes av insändare. En av de flitigaste
skribenterna hette August Svanström, bonde på Våll´n. Det var en herre som
kunde fäkta med en penna och skriva meningar som slingrade sig över halva
spalter.
Flitig skribent var också Anselm Åkerberg, skollärarn i byn.
Han tog ut svängarna extra friskt när han dolde sig bakom signaturen Hugin.
Då beskyllde han N J Rundqvist, även han en skrivkarl, och andra motståndare
på Rösksia för att fara med lögner och för att ha tagit lärdom i sin
argumentation av Hin håle.
I eget namn skrev Åkerberg att en
väg på den östra sidan vore att ”premiera för lättja och oföretagsamhet”.
1922 presenterade han i Sållefta-Bla’ä en detaljrik utredning till stöd för
att dra vägen över Våll’n. Den visade att det bodde dubbelt så många
och fanns mer än dubbelt så mycket odlad mark (277 hektar mot 110) på den västra
sidan.
Kyrkoherden K A Josefson, senare känd
som prosten Josefson, bestyrkte att Våll’n hade 229 invånare, plus 14 på
Alderlund. På Hällberget bodde 67 personer, på Vallnäset 106, på
Stuguvattentjälen 83 (jämför med hur många som bor på Våll´n i dag!), på
Solberg 21, Tjärn 16, Västerås 30.
Ett av Åkerbergs knep i debatten
var att jämföra avståndet till den blivande järnvägsstationen i Tågsjöberg
(Tågsjön, som den kallades i början). Det avgjorde till Vållvägens fördel,
ansåg han.
Medan striden rasade fick vållara fortsätta att sköta sin enskilda väg
mellan Alderlund, den nordvästra delen av byn, och allmänna landsvägen vid
bron över Röån. Det var, och är, en sträcka på drygt en mil.
Att det kunde vara knepigt att hålla
Vållvägen i farbart skick ser man i gamla protokoll. Ansvaret överläts åt
så kallade plogfogdar, utsedda av ”vägens underhållsskyldige” och
verksamma året om. 1925 fick August Svensson det uppdraget, trots att han själv
tyckte att sysslan skulle avskaffas. Hans årsarvode var 50 kronor.
En åtgärd som föranledde ”ganska vidlyftig diskussion” var att ta ut en
särskild skatt, trafikskatt, av dem som färdades på Vållvägen. 1925 gällde
följande taxa: Hästskjuts 25 öre enkel resa. Bil med chaufför, 25 öre för
chauffören och 10 öre för varje passagerare. Cyklister (!) 1 krona, ”ett
för allt under hela året oavsett resornas antal”. Postskjutsar var
befriade från skatt.
Till skattmasar hade utsetts Adolf
Svensson och Johannes Vallin. I provision fick de tio procent av de belopp som
de drev in. De behövde inte uppträda som vägpoliser utan kunde nöja sig
med att stå och ”anteckna de förbiresande som syntes vilja smita från
skattebetalningen samt vid lämpligt tillfälle kräva dessa”.
Nåja, till slut blåstes striden av och det blev en allmän landsväg till
och förbi Våll’n upp mot Dorotea. Det blev också en väg på den östra
sidan.
Men in i det sista var det liv och
kiv. 1927 överklagade 30 vållara, med Tyko Andersson som första namn, ett
beslut av länsstyrelsen om hur vägen skulle dras. De gick till högsta
instans. Och vann.
Regeringsrätten bestämde att
alternativ 2 skulle gälla för sträckningen mellan vägen mot Långvattnet
och Våll´n. Det innebar att Vållvägen skulle gå ”rätt genom Vallens
by”. Det var billigare än alternativ 1, 28 700 kronor mot 29 500.
Alternativ 1 gick längre ner, ungefär som gammvägen.
Snart kom konungsligt besked om att vägbygget skulle påbörjas under
perioden 1931-33. Sträckan från Langvatt’nvägen till Våll´n beräknades
bli 10 125 meter lång. Vägbanan skulle vara 3,6 meter bred.
Total kostnad 96 300 kronor.
På den vägen är det.
---
|
