Lång väg till nya Vållvägen

Text och foto ’n Hanns-Olov

Många har frågat om det inte fanns någon väg till Vallen innan den nuvarande Vållvägen fanns. Jo, det fanns det förstås, det minns ju en och annan fortfarande. Även den historien kan det vara skäl att berätta något om.

Tittar man i gamla protokoll ser man snart att det var ungefär samma dramatik när den första vägen byggdes i slutet av 1800-talet. Arbetet föregicks av liv och kiv under många år. Det dröjde också mer än tio år innan vägbygget var färdigt.
     Ämnet väg till Våll’n har hållit stilen under mer än hundra år. Det har i hög grad satt sin prägel på livet här och gör ju så fortfarande.

Fram till slutet av 1800-talet fanns det bara en enkel gångväg till byn genom skogen. Möjligen gick det att ta sig fram på den med häst och släde, men knappast mer. De som skulle färdas till och från Våll’n fick i huvudsak göra det på Betarsjön, både sommar och vinter.
        På vintern var det knappast några större bekymmer. Det gick ganska enkelt att ploga en väg på isen till Krange. Samfärdseln på sommaren var nog knepigare. Det var därför man på 1870-talet började fundera på att bygga en riktig väg. Frågan togs upp på byastämman då och då.
 

Det gick ganska trögt. Behövdes det verkligen en väg till byn? Var det inte ett modernt påhitt som man kunde klara sig utan? Det hade ju gått bra att bo på Våll’n utan väg i flera hundra år, så varför skulle det inte gå nu.
     Alla visste ju också vad en väg kunde föra med sig. En av de mer inflytelserika bönderna i byn, Anders Olof Myrholm, farfar till Natanael Myrholm som många på Våll’n ju fortfarande minns, hade dåliga erfarenheter från sin födelseby Myre i Resele. Han motsatte sig vägbygget med motiveringen att en väg bara skulle föra tattare och luffare till byn.

Att ämnet hade blivit mer aktuellt berodde på att det skulle byggas en landsväg mellan Junsele (Krange, eller Krånged som var det rätta namnet) och Backe. Frågan kom då upp om vägen skulle dras över Våll’n eller Långvattnet. Till slut fattades beslut om det senare alternativet.
     Byamännen på Våll’n insåg då att det kunde vara lägligt med en förbindelse även hit och att det gällde att stämma i Sågbäcken och inte i Röån, eller hur man ska uttrycka det. Länsstyrelsen hade nämligen bestämt att bron över Röån skulle ligga flera kilometer längre ned än vad den gör i dag. Det skulle inte vara bra för en anslutning hit, tyckte man på Våll’n.
 

Båten hette Tärnan och kostade 4 000 kronor när Björn och Westberg köpte den i nedmonterat skick. Delarna fraktades med hästskjuts till Junsele vintern 1878. Meningen var att ångaren skulle tas i trafik på sommaren så snart Betarsjön hade blivit isfri.
     Tyvärr höll inte den planen fullt ut. Någon hade nämligen slarvat bort de bultar som skulle användas för att skruva ihop skrovet. Därför kunde inte Tärnan sjösättas förrän den 5 oktober, då säsongen i praktiken var över. Det blev till att satsa på nästa säsong i stället.
     Men oturen tycks ha fortsatt. Trafiken med ångaren på Betarsjön blev ingen framgång. Bygdens folk hade nog varken råd eller någon större lust att nyttja sig av denna nymodighet.
     Verksamheten drevs med förlust några säsonger men 1882 tvingades ägarna ge upp och sälja Tärnan för halva inköpspriset till Örnsköldsvik. Det storstilade äventyret i Junsele var över.

Det fick nog bli att färdas på land mellan Våll’n och Krange i fortsättningen och bygga en väg ändå.

Redan i januari 1876 hade byastämman uttalat sig i positiv anda och beslutat att anmälan skulle ”härom göras hos vederbörande myndighet för att möjligtvis erhålla någon hjälp vid upptagningen av denna väg”, som det står i ett protokoll.
     Ett år senare kom frågan upp igen. Den 18 mars 1877 fattades det avgörande beslutet vid ett ”sammanträde med Wallens byamän å Wallens gästgifvaregård”. Byamännen hade kallats samman för att överlägga om ”brytning och anläggning af en utfartsväg från bemälda by till Krånged, Junsele”. Elva personer deltog i mötet, alla män förstås.
     Den här gången var enigheten större än tidigare. Stämman beslutade att ”en utfartsväg från Joseph Josephssons i Wallen gård till Krånged skall af byamännen anläggas till en bredd av sex alnar mellan dikena”.
     Sex alnar, det betyder ungefär 3,6 meter (en aln är 593 millimeter). Jämför gärna med att Vållvägen kommer att vara sex meter bred (plus en halv meter gruskant) när den är asfalterad och klar hösten 2007.

Stämman beslutade också att hemmansägarna i byn ”hvar efter sin skatt” skulle dela på kostnaderna för att bryta vägen, ”äfvensom för blifvande undersökningskostnader”.
     J P Björn, E O Eliasson och Ingel Jonsson utsågs att ”så fort lämplig årstid inträffar” undersöka och föreslå ”lämpligaste läget”. Samma personer plus kronolänsman N O Kallin skulle sedan staka ut vägen.
     Enligt stämmans beslut skulle vägbygget påbörjas ”så fort densamma kommit att stakas”.

Blev det så? Nja, protokollen ger inget besked om när bygget startade, men kring 1880 tycks det i alla fall ha varit i gång. Ämnet dyker upp då och då. 1897 beslutade byamännen att låna 500 kronor för byns räkning till stentrummor och sprängning, för att ”tillfullo göra vägen färdig”. Två år senare upptogs ett nytt lån, på 300 kronor, så att arbetet kunde ”denna höst med all iver bedrivas”.
     Den 2 november 1900 upprättades en sammanställning av ”verkställt arbete å landsvägen Wallen-Röån åren 1890-1900”. Av den framgår att projektet under dessa tio år hade kostat 11 461 kronor och 33 öre. ”Wallens by” svarade för merparten, 9 407 kronor och 25 öre. Mariebergs AB hade bidragit med 1 654 kronor och 8 öre, Kramfors AB med 400 kronor.
 

Vägen tycks ha varit färdig att tas i bruk ungefär vid sekelskiftet. Då uppstod frågan hur underhållet skulle skötas och vilka som skulle betala det. Skulle det ske gemensamt, bland annat med ”pengar som influtit från samfällda slotter”, eller skulle ”hvar och en få sitt eget vägskifte att underhålla”? Vid ett sammanträde den 2 oktober 1903 tog byamännen ställning för det senare.
     Två veckor senare fattade stämman beslut om det antal meter, ”fördelade å skiften”, som var och en skulle ansvara för från och med 1904. H P Persson fick till exempel 696 meter på sin lott, August Svanström 230 meter, E P Josefsson 414 meter, Olof Jacobsson 116 meter och Jonas Abrahamsson 151 meter.

Nu var det bara att tuta och köra till Våll’n, eller åtminstone smacka på hästen och köra. Bilar (automobilar, som de ju kallades i början) var en företeelse som man nog knappt hade hört viskas om på Våll’n, än mindre kunde föreställa sig vad de skulle föra med sig i framtiden.
     Den första bilen i Junsele socken inköptes 1913 av handlanden Erik Jakobsson i Krånge. Men redan två år tidigare, närmare bestämt den 27 augusti 1911, kom den första bilen till Våll’n. Det var den så kallade Röda bilen, med socialistagitatorn Kata Dalström. Jag gissar att August Svanström hade ett finger med i det spelet.

Kanske bidrog detta besök till att vidga vyerna och öppna vållaras ögon för kommunikationerna med omvärlden.
     Några år senare agerade byamännen ivrigt för att järnvägen, den blivande Forsmo-Hoting-banan, skulle dras till byn och att en järnvägsstation skulle anläggas på Våll’n. På byamännens uppdrag skickade August Svanström långa skrivelser om den saken till Kungliga Järnvägsstyrelsen i Stockholm.

Men det är en annan historia, som författaren Rudyard Kipling ju lär ha sagt.