Lång väg till nya Vållvägen |
|
|
Många har frågat om det inte fanns någon väg till Vallen innan den nuvarande Vållvägen fanns. Jo, det fanns det förstås, det minns ju en och annan fortfarande. Även den historien kan det vara skäl att berätta något om. Tittar man i gamla protokoll ser man snart
att det var ungefär samma dramatik när den första vägen byggdes i slutet
av 1800-talet. Arbetet föregicks av liv och kiv under många år. Det
dröjde också mer än tio år innan vägbygget var färdigt. Fram till slutet av 1800-talet fanns det
bara en enkel gångväg till byn genom skogen. Möjligen gick det att ta
sig fram på den med häst och släde, men knappast mer. De som skulle
färdas till och från Våll’n fick i huvudsak göra det på Betarsjön, både
sommar och vinter. |
|
Att ämnet hade blivit mer aktuellt berodde
på att det skulle byggas en landsväg mellan Junsele (Krange, eller
Krånged som var det rätta namnet) och Backe. Frågan kom då upp om vägen
skulle dras över Våll’n eller Långvattnet. Till slut fattades beslut om
det senare alternativet. |
|
Byastämman beslutade att skicka en av byns starka män, J P Björn, faktor för Kramforsbolaget, till kung Oscar II i Stockholm och försöka få honom att göra om ritningarna. J P Björn reste till kungliga huvudstaden, men vid framkomsten gick det inte så bra: kungen vägrade helt sonika att ta emot honom. Skälet var att Björn hade ett så stort och vildvuxet skägg. Sedan han hade rakat av sig varje strå beviljades audiensen. I sitt stilla sinne kan man undra vad J P Björn själv egentligen tyckte och trodde om tanken att bygga en väg till byn. Ungefär vid samma tid, 1878, köpte han nämligen en ångbåt tillsammans med en kamrat i byn, Per Westberg. Idén var att sätta den i persontrafik mellan Våll’n och Krange. |
|
Det fick nog bli att färdas på land mellan Våll’n och Krange i fortsättningen och bygga en väg ändå. Redan i januari 1876 hade byastämman uttalat
sig i positiv anda och beslutat att anmälan skulle ”härom göras hos
vederbörande myndighet för att möjligtvis erhålla någon hjälp vid
upptagningen av denna väg”, som det står i ett protokoll. Stämman beslutade också att hemmansägarna i
byn ”hvar efter sin skatt” skulle dela på kostnaderna för att bryta
vägen, ”äfvensom för blifvande undersökningskostnader”. Blev det så? Nja, protokollen ger inget
besked om när bygget startade, men kring 1880 tycks det i alla fall ha
varit i gång. Ämnet dyker upp då och då. 1897 beslutade byamännen att
låna 500 kronor för byns räkning till stentrummor och sprängning, för
att ”tillfullo göra vägen färdig”. Två år senare upptogs ett nytt lån,
på 300 kronor, så att arbetet kunde ”denna höst med all iver bedrivas”. |
|
Nu var det bara att tuta och köra till
Våll’n, eller åtminstone smacka på hästen och köra. Bilar (automobilar,
som de ju kallades i början) var en företeelse som man nog knappt hade
hört viskas om på Våll’n, än mindre kunde föreställa sig vad de skulle
föra med sig i framtiden. Kanske bidrog detta besök till att vidga
vyerna och öppna vållaras ögon för kommunikationerna med omvärlden. Men det är en annan historia, som författaren Rudyard Kipling ju lär ha sagt. |
Se även: "På väg till Våll´n". |
|